15 januari
Ibland undrar jag hur livet hade sett ut om jag gift mig in i en annan familj. Min svärmor, Ulla Nilsson, har en sådan otroligt envis och krävande personlighet. Hennes oändliga tjat och att ständigt lägga sig i vårt liv gjorde att både jag och min man, Daniel, hade svårt att finna lugn. Trots hennes tydliga missnöje med situationen var vi tvungna att bo tillsammans med henne efter bröllopet, av några familjeskäl som vi egentligen inte kunde påverka.
Under helgerna brukade vi följa med Ulla ut i skogen för att plocka blåbär och lingon, mest för att göra sylt och saft inför vintern. Men bären som blev över hamnade aldrig i vårt eget skafferi Ulla förvarade allt i sin egen frys.
Först kunde jag delta i plockningen bara på helgerna eftersom jag jobbade hela veckan. Men efter att lilla Saga föddes blev det nästan varje dag. Ulla påstod att man måste gå tidigt på morgonen för att plocka, trots att det var myggigt, blött och dimmigt i skogen vid den tiden.
Problemet blev värre när Daniel till slut tog upp vår ekonomiska situation med henne vi behövde ju också stöd, precis som hon. Det blev ett obehagligt bråk. Som en slags hämnd lagade Ulla soppa till oss med nästan ingen kött alls, helt genomskinligt. Jag blev så sårad och ledsen att jag låste in mig på badrummet och grät där på klinkergolvet.
Till slut blev det ohållbart, och vi beslutade oss för att hyra en lägenhet i Uppsala och flytta ut för oss själva, trots att det innebar högre kostnader och tightare budget med våra egna kronor. Det var en enorm lättnad äntligen fick vi vårt eget lugn. Nu besöker vi henne ibland, men jag har bestämt mig för att aldrig dricka kaffe eller te hemma hos Ulla igen, som en slags tyst markering mot hennes sätt att behandla oss. Jag tror att hon förstår varför jag vägrar, men det bekymrar henne nog inte alls.
Jag undrar ofta är det verkligen så här det ska vara mellan svärmor och svärdotter? Vem har egentligen rätt? Jag tycker att det viktigaste är att ha respekt och visa omtanke, men det har saknats så länge i vår relation. Jag hoppas att Saga en dag slipper uppleva samma sak.
