Jag och min fru har nu båda fyllt fyrtiofyra år. För en och en halv månad sedan blev vi föräldrar igen. Vi har redan fem barn, alla pojkar, och nu, äntligen, har vi fått en flicka!
Vårt förhållande började tidigt, redan på gymnasiet, och det råkade bli så att hon födde vårt första barn när vi var sexton år gamla. Det minskade inte vår kärlek till varandra; snarare stärkte det banden mellan oss, och vi gifte oss ganska snabbt efter det.
Mina föräldrar har alltid stöttat oss, och när vi fick reda på att vi väntade vårt andra barn vid tjugo års ålder, var alla otroligt glada.
En dag berättade mamma för mig att hon själv hade önskat att få åtminstone två barn, men hon och pappa fick aldrig det, så de älskade att ta hand om sina barnbarn.
Föräldraskapet är inte alltid enkelt. Det finns skrämmande ögonblick som när barnen blir sjuka och både roliga och sorgliga stunder efter familjegräl. Men det påverkar inte min kärlek till mina barn eller min fru. Jag tror att så länge vi kan få barn, ska vi välkomna dem till världen. Jag och min fru känner oss tacksamma och glada, och vi har inga planer på att sluta; vi vill ha fler barn.
Tror du att det här synsättet är rätt?
