Jag och min fru är nu fyrtiofyra år gamla. För en och en halv månad sedan blev vi föräldrar på nytt. Vi hade redan fem barn, alla pojkar, men nu, äntligen, har vi fått en flicka!
Vår relation började tidigt, redan i gymnasiet, och det råkade sig att hon födde vårt första barn när hon var sexton år gammal. Det minskade inte vår kärlek det minsta, tvärtom det gjorde vårt band ännu starkare, och vi gifte oss ganska snabbt.
Mina föräldrar har alltid stöttat oss. När vi, vid tjugo års ålder, fick veta att vi väntade vårt andra barn, var hela familjen överlycklig.
En dag sa mamma till mig att hon själv hade velat ha åtminstone två barn, men det blev inte så för henne och pappa, så därför älskar de att ta hand om sina barnbarn.
Att vara pappa är inte alltid lätt. Det finns skrämmande stunder när barnen blir sjuka och både glädjefyllda och sorgliga ögonblick efter familjegräl. Men det påverkar aldrig min kärlek till mina barn och min fru. Jag tror att så länge vi kan få barn, bör vi välkomna dem till världen. Jag och min fru känner oss lyckliga och vi vill inte sluta vi önskar oss fler barn.
Tror ni att denna syn är rätt?
