Jag trodde att mitt äktenskap var lyckligt, tills min vän ställde den där frågan.
Jag gifte mig väldigt ung, drivet av en stor kärlek. Vi var tillsammans i fyra år innan vi blev man och hustru. Vi har gått igenom mycket tillsammans.
Vi har bott tillsammans i över sex år nu. Jag har fullt förtroende för min man, liksom för mig själv. Min make är otroligt omtänksam, varm och omhändertagande. Han hjälper alltid till i hemmet. Han är inte den modigaste eller starkaste mannen, och man skulle inte direkt kalla honom stilig. Men han har en så ovanligt vacker själ, en oändlig optimism och tro på det goda som ger mig kraft att klara även de svåraste stunderna.
Men han är obeslutsam. Han kan inte fatta beslut, vägrar lämna sin bekvämlighetszon och är rädd för att gå framåt. Han är också extremt blyg. På sex år tillsammans har han inte förändrats det minsta.
Han bryr sig inte om sin hälsa eller sitt utseende. Varje förändring skrämmer honom. Min man är nästan tio år äldre än jag. Jag är tjugosex år och älskar livet. Jag har ett bra jobb, köpt min egen bil, och vi betalar av på bolånet för vårt hus. Men häromdagen frågade min vän: *”Vad har du egentligen för nytta av honom?”*
Det var slutet på min lycka. Nu sitter jag här och undrar: *Vad gör han egentligen för mig?*
