Astrid Andersson trodde hon hade gift sig med en man… Medan hon betalar för sina varor står Erik Johansson lite avsides. När Astrid börjar packa ner kassarna i påsar går han ut helt enkelt. Astrid kommer ut från affären och närmar sig Erik som just nu tänder en cigarett.
“Erik, ta kassarna”, ber hon och räcker fram två tunga matkassar.
Erik stirrar på henne som om hon bett honom begå ett brott. “Du då?” frågar han förvånat.
Astrid blir förvirrad. Vad betyder “du då”? Vilka män låter kvinnan bära alla tunga kassar ensam? Det är inte rätt att hon ska släpa medan han går ledig.
“De är jättetunga”, säger hon.
“Och?” fortsätter Erik motståndet.
Han ser att Astrid börjar bli arg, men av princip vill han inte bära kassarna. Han skyndar iväg och tänker: “Ska jag vara hennes packåsna? Säg inte åt mig! Jag är man! Hon klarar sig nog, hon går inte sönder.”
“Erik, vart går du? Ta kassarna!” ropar Astrid efter honom med gråten i halsen.
Kassarna är verkligen tunga. Erik vet det – han själv lastade mest på kundvagnen. Hem är bara fem minuter att gå, men med sådana bördor känns vägen hur lång som helst.
Astrid går hemåt och håller tillbaka tårarna. Hon hoppas att Erik skämtar och kommer tillbaka. Men han försvinner bara längre bort. Hon vill slänga kassarna, men i en sorts töcken släpar hon vidare.
Vid porten sätter hon sig på bänken. Hon vill gråta av trötthet och förolämpning, men gråter inte – inte utomhus. Men hon kan inte svälja situationen: han sårade och förödmjukade henne med flit. Han var så uppmärksam innan de gifte sig…
“Hej lilla Astrid!” Morbror Petrs röst från porten bryter hennes tankar.
“Hej Morbror Petr”, svarar hon. Peter Olsson bor en trappa ner och var vän med Astrids farmor sedan Astrid var liten. Efter farmoderns död har han hjälpt henne med vardagsproblem. Hennes mamma bor i Malmö med ny familj och Astrids pappa finns inte med. Morbror Petr är hennes enda nära nu.
Astrid bestämmer sig direkt – hon ger alla varorna till Morbror Petr. Inte förgäves ska hon ha burit dem. Pensionen är knapp hos Peter Olsson och Astrid bjuder honom ofta på godsaker.
“Jag följer dig upp”, säger Astrid och tar åter de tunga kassarna.
Uppe i Peters lägenhet lämnar hon kassarna och säger att allt är till honom. När han ser sill, gravlax, ärtsoppa och andra dyrare delikatesser han sällan unnar sig blir han så rörd att Astrid nästan skäms över att hon inte hjälper oftare. De pussar varandra på kinden och Astrid går upp till sig.
Så fort hon öppnar dörren kommer Erik ut från köket, tuggande på något.
“Var är kassarna då?” frågar han som om inget hänt.
“Vilka kassar?” svarar hon likgiltigt. “De du hjälpte mig bära?”
“Äsch, bli inte sur för det!” försöker han skämta. “Vad, är du sårad?”
“Nej”, säger Astrid lugnt. “Jag har bara förstått.”
Erik spänner sig. Han väntade sig skrik eller gråt, men nu blir det obehagligt stilla. “Vad har du förstått då?”
“Jag har ingen man.” Hon suckar. “Jag trodde jag gifte mig, men i stället fungerade jag som brudgum åt en idiot.”
“Va?” Erik låtsas vara djupt sårad.
“Hur förstår du inte? Jag vill att min man ska vara en man. Men du vill tydligen att din fru ska vara en man också.” Hon tänker efter och tillägger: “Då behöver du ju en man istället.”
Eriks ansikte blir rött av ilska och han knäcker nävarna. Men Astrid ser det inte – hon är redan inne i rummet och packar hans väskor. Erik kämpar emot till slutet. Han vill inte gå. Han förstår inte hur en sådan bagatell kan krossa deras äktenskap: “Allt var ju bra, det är väl ingen big deal att hon bar kassar? Varför kan hon inte släppa det?”
“Hoppas du klarar din egen väska”, säger Astrid utan att lyssna, och stänger sedan dörren efter honom.
Astrid vet detta bara varit en varning. Om hon håller tungan nu blir behandlingen värre. Därför gör hon slut på det – direkt och utan förhandling.
