Jag gifte mig väldigt ung av en stark kärlek. Vi dejtade i fyra år innan vi blev man och hustru. Mycket har vi gått igenom tillsammans.
Vi har bott ihop i över sex år. Jag har fullt förtroende för min man och för mig själv. Min make, Johan, är söt, omhändertagande och omtänksam. Han hjälper mig alltid med hushållssysslorna. Han är inte den modigaste eller starkaste mannen, och han är inte särskilt stilig, men han har en otroligt varm själ och ett hav av positivitet och tro på det goda som fyller mig med kraft att klara de svåraste stunderna.
Samtidigt är han obeslutsam och kan inte fatta beslut, han vill inte lämna sin bekvämlighetszon eller gå framåt. Han är också väldigt blyg. På sex år av vårt gemensamma liv har han inte förändrats alls.
Han bryr sig inte om sin egen hälsa; alla förändringar skrämmer honom. Min man är nästan tio år äldre än mig. Jag, Alva, är tjugosex år och älskar livet. Jag har ett bra jobb, har köpt min egen bil och vi betalar av vårt bolån på huset. Nyligen frågade min väninna Sofie: Varför behöver du honom egentligen?
Det blev slutet på min personliga lycka, och nu sitter jag här och funderar: Varför har jag honom egentligen?
Jag har insett att sann lycka först och främst kommer av att värdera sig själv. Man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan annars blir man bara fångad i någon annans bekvämlighetszon.
