Du, jag måste berätta om den där galna tiden när jag blev bjuden på bröllop av en kollegajag hade knappt hunnit jobba på förlaget i fyra månader då. Jag klickade direkt med den här tjejen, Sigrid hette hon, från första dagen på nya jobbet. Hennes blivande man hade jag aldrig träffat innan, men det hindrade mig inte från att tacka ja till inbjudan och om jag ska vara helt ärlig, så ville jag visa upp min nya klänning också.
Sigrid hade bjudit in några fler från kontoret, så vi gick dit tillsammans. Vi blev faktiskt lite sena, så när vi väl kom fram hade alla redan satt sig till bords och satt och småpratade. Vi gled liksom in lite diskret längst bak i lokalen.
Det var över hundra personer på bröllopet, och festlokalen i Vasastan var superfint pyntad. Bordet var överfullt av olika delikatessermen det var inte det som fick mitt hjärta att slå volter. Nej, du anar inte; när jag fick syn på Sigrids fästman, Erik, tappade jag helt fattningen. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Och det blev ännu mer märkligt eftersom känslorna var ömsesidiga! Hela kvällen bara snurrade det i huvudet på mig, kinderna brände och hjärtat slog som om jag sprungit maran. Kunde varken äta eller dricka.
Jag pallade inte längre och drog hem tidigare än tänkt. Alltså, det brann i hela själen, du vet? Bestämde mig för att bara gömma mig hemma och försöka släcka elden själv.
Men dagen därpå, när jag gick ut från kontoret vid fem snåretdär står han vid entrén och väntar. Hans fru, alltså Sigrid, var på semester, så han var själv.
Utan att säga ett ord gick han fram, tog min hand och ledde mig till sin Saab. Han sa ingenting, kysste mig bara direkt och jag kunde inte stå emot alls. Vi satt där i bilen, pratade och kysstes i timmar. Sedan följde han med hem till mig, och ja, du fattardet blev vi två där och då. Han svor dyrt och heligt att han skulle skilja sig från Sigrid och gifta sig med mig. Och så blev det verkligen. Han gick direkt hem till henne, tog upp det med henne och packade sedan sina grejer och kom tillbaka till mig. Jag har ingen aning om vad de sa till varandrajag ville faktiskt aldrig veta.
Vi gifte oss ganska snabbt, köpte en bostadsrätt i Sundbyberg och nu har det gått över tre år. Jobbet sa jag upp på studsdu kan ju tänka dig vilket snicksnack det blev om mig där. Sigrid hade jobbat där i evigheter; jag var nya tjejen. Alla tyckte såklart synd om henne. Hur hon mår nu vet jag faktiskt inte, för min man och jag pratar aldrig om deras gamla relation.
Vi bestämde oss bara: ny start, stå på noll och blicka framåt. Och ja, nu är jag verkligen genuint lycklig. Folk gissade att vårt äktenskap skulle bli kortvarigt, men här är vi och har fortfarande det himla bra. Efter allt det här har jag verkligen lärt mig att man ska kämpa för sin lycka, du vet!
