När en kollega bjöd in mig till sitt bröllop hade jag arbetat på det här bokförlaget i drygt fyra månader. Jag och denna flicka, som hette Tove Lindström, blev snabbt vänner redan de första dagarna på mitt nya jobb. Hennes tillkommande, Olle Sjöberg, hade jag aldrig träffat tidigare. Trots detta tackade jag ja till inbjudan mest för att jag gärna ville visa upp min nya klänning. Förutom mig hade Tove också bjudit in några andra från kontoret, och tillsammans anlände vi något försenade till festen. Gästerna hade redan slagit sig ner vid de dignande långborden, och vi smög tyst in i festlokalen.
Det var över hundra gäster på bröllopet, och festsalen var så vackert pyntad med björkris, spelmän, stearinljus och långbord fyllda med sill, gravlax, prinskorv, potatissallad och smörgåstårtor. Men det var inte maten och dukningen som gjorde störst intryck på mig. När jag såg Toves blivande make, Olle, kändes det som om luften gick ur mig. Jag blev blixtförälskad! Till min förvåning kunde jag läsa samma känsla i hans blick. Hela kvällen svävade jag runt med kinderna varma och hjärtat bultande. Maten och drycken rörde jag knappt.
För att inte förlora förståndet bestämde jag mig för att gå hem tidigare än planerat. Själen brann, och hemma ville jag vara ifred med mina känslor och låta stormen mojna. Men redan nästa eftermiddag, när jag lämnade förlagsbyggnaden, stod Olle där och väntade på mig utanför huvudingången. Hans unga fru, Tove, hade semester och var inte på kontoret.
Utan ett ord gick han fram till mig, tog min hand och förde mig till sin bil. Varken han eller jag sade mycket i stället kysstes vi som om vi aldrig gjort något annat. Timmarna försvann medan vi pratade och kysstes om vartannat. När kvällen kom följde han med mig hem, och där hände det. Olle lovade att han skulle lämna sin fru och gifta sig med mig, och precis så blev det. Han åkte hem för att tala med Tove, packade sedan sina väskor och flyttade in hos mig. Vad de pratade om höll han för sig själv, och jag frågade honom aldrig.
Knappt hade vi hunnit bli ett par förrän vi gifte oss. Vi köpte en lägenhet ihop i Gamla stan i Stockholm, och själv sa jag genast upp mig från förlaget. Skvallret efteråt var nog inget man vill tänka på förbannelserna haglade över mig! Tove hade arbetat där i flera år, och kollegorna tyckte förstås synd om henne. Hur hon har det numera vet jag inte. Mellan oss har det aldrig varit samtalsämne.
Jag och Olle bestämde oss för att börja om på nytt, utan gamla skuggor. Och jag är lyckligare nu än någonsin! Vissa trodde vårt äktenskap skulle bli kortvarigt, men vi har nu varit ihop i över tre år, och varje dag är fylld av kärlek och glädje. Allt vi genomlevt har lärt mig att det är värt att kämpa för sin egen lycka.
