**Dagboksanteckning**
Igår kväll tog jag tre köttbullar på min tallrik – då blev min man arg och sa att jag borde gå ner i vikt.
Det har gått sex år sedan vi gifte oss, och under den tiden har vi fått tre barn. Vår äldste, Filip, är fem år, dottern Elin är tre, och den yngste, Hugo, är bara sex månader. Jag heter Annika, är trettiosex år och har alltid velat ha en stark familj och barn. På pappret har jag allt, men på sistone känner jag att jag förlorar mig själv.
Jag träffade Anders när jag var nära tretti. Alla mina vänner hade redan vigselringar, barn och pratade om skolor och bolån, medan jag fortfarande letade efter rätt person. Mitt liv var jobb och hemma, inget mer.
Sedan dök han upp – lång, självsäker, en tidigare idrottsman som nu var avdelningschef. Jag trodde aldrig jag skulle kunna intressera honom, men han visade uppmärksamhet, bjöd ut mig och frågade om mina intressen. När han presenterade mig för sin mamma förstod jag att det var allvar.
Hans mamma är den snällaste kvinna. Hon accepterade mig direkt, kallade mig ”lilla solstrålen” och uppmuntrade Anders att fria. Vi gifte oss, och jag var lycklig. Nio månader senare föddes Filip, och jag gick i mammaledighet. Sedan kom Elin, och till sist Hugo. Sedan dess har jag inte återvänt till jobbet. All min tid går till barnen och hemmet.
Filip går på dans och teckning, Elin lär sig hemma med mig. Jag anser mig vara en bra mamma. Men det finns ett ”men” – jag har gått upp mycket i vikt. Nästan 85 kilo nu, när jag tidigare vägde 55. Förr hann jag träna två gånger i veckan. Nu har jag tre barn, och att hitta tid för mig själv är så gott som omöjligt.
Några gånger har jag försökt träna hemma – men knappt har jag börjat förrän en vill ha vatten, en annan måste på toaletten och den tredje vill upp i famnen. Det finns dagar då jag knappt orkar ta mig upp ur sängen, än mindre träna.
I början skojade Anders. Han kallade mig ”bulle” eller ”min björnfitta”. Det verkade nästan gulligt. Men sen slutade han. Istället började han titta på mig i tystnad, sucka. Sedan kom kritiken.
I förra veckan satte vi oss för att äta middag. Jag tog tre små köttbullar – jag var hungrig, hade inte ätit på hela morgonen. Då ryckte han åt sig två av mina köttbullar, slängde tillbaka dem i stekpannan och sa kallt:
”Du måste gå ner i vikt. Har du sett dig själv?”
Jag blev stel. Sedan tillade han:
”Om jag blir förälskad i en annan, så är det ditt fel. Jag vill ha en kvinna som jag faktiskt vill vara med. Och du… tja, titta i spegeln.”
Orden kändes som ett slag i ansiktet. Jag sänkte blicken, bet ihop. Tankarna malde: ”Han har rätt… Jag har verkligen glömt bort mig själv. Jag är ful. Trött. Inte längre intressant…”
Jag vill också gå till salongen, få en manikyr, gå på massage eller bara ta en fika. Men vi har varken tid eller pengar. Allt går till barnen, aktiviteter, hyra, lån och kläder till Anders – han är ju chef och måste se presentabel ut. Vi hjälper hans mamma också, hon har en liten pension. Till mig själv blir det inget kvar.
Ibland står jag i provrummet, provar kläder och gråter. Inget passar. Allt sitter dåligt. Jag känner mig ful och oönskad.
Anders tjänar hyfsat, men pengarna räcker ändå inte. Jag har ingen egen inkomst – jag jobbar inte. Det känns som en fälla: ingen tid att börja jobba, ingen energi att bryta sig loss.
Jag är rädd att han ska lämna mig. Jag ser hur han tittar på andra kvinnor – smala, välvårdade, lätta. Jag försöker. Men jag har inte möjlighet att vara ”perfekt”. Allt jag gör är att laga mat, tvätta, stryka, sitta uppe med barnen, torka näsor och byta blöjor.
Ibland känns det som att om inte hans mamma varit här, hade han redan packat sin väska och gett sig av. Hon säger alltid: ”Anders, du har en underbar fru, en bra mamma. Du får inte förstöra familjen för några extra kilo.”
Jag håller fast vid hennes ord. Jag hoppas att någon kan få honom att tänka om. Att han ska minnas varför han älskade mig. Att det här bara är tillfälligt. Att jag ska hitta tillbaka till mig själv. Men just nu… är jag bara rädd.
Ibland fantiserar jag om att vakna upp i min gamla kropp. Smal, glad, självsäker. Men då väcks jag mitt i natten av Hugos skrik. Och så är det blöjor, nappar och gröt igen…
Jag är trött. Jag känner mig inte längre som en kvinna. Jag är bara en funktion. En mamma. En hemmafru. En skugga.
Och allt oftare snurrar samma tanke i huvudet: ”Tänk om han verkligen lämnar mig?”
**Lektionen:** Att förlora sig själv i rollerna är lätt. Att hitta tillbaka – det är kampen värd.
