Jag tog med min svägerska och hennes barn på semester – ångrade mig tusen gånger Jag och min man åkte till västkusten på campingsemester. Sedan flera år tillbaka campar vi med vänner vid havet, slår upp tälten på en fin strandbit, badar, solar och sjunger visor runt lägerelden med ett glas vin på kvällen. I år följde min svägerska Renata med – tillsammans med sin två och ett halvt år gamla son. Vi frågade oss: ska vi verkligen ta med dem? Tyvärr lät vi oss övertalas. I efterhand var det dock inte pojken som skapade problem – det var Renata. Problemen började redan under bilresan; Renata ville stanna i tid och otid eftersom hon var trött och behövde sträcka på sig. Vi kom fram sent, vännerna hade redan badat och slagit läger. Då började nästa kapitel: – Jag tänker inte bo här! – Varför inte? Vi sa ju att vi skulle campa! – Jag trodde vi skulle leta boende på plats, inte bo på hotell. – Varför tror du vi har tält och sovsäckar med oss? muttrade min man. – Jag trodde ni brukade tälta bara för skojs skull, svarade hon. Vi fick hyra ett rum åt henne. Sedan fick min man köra henne fram och tillbaka och fixa så hon fick sitt kaffe och kunde gå på torg; ta hand om barnet när hon ville vila från sitt “jobb”. Vi tog hand om barnet allihopa, men pojken var jättesnäll – han lekte, badade, åt allt och sov gott i tältet. Mamman däremot… Nästa år följer hon INTE med. Men den lille killen – han får gärna hänga på camping, om hans föräldrar vill. Han är en riktig liten campingentusiast!

Jag tog med min svägerska och hennes unge på semester. Jag ångrade mig tusen gånger om.

Jag och min man skulle åka på semester till västkusten. I flera år har vi hängt där med våra kompisar, packat bilen full av tält och termosar och letat upp nån gömd strand att slå läger på. Vi är gamla rävar på det här badar, solar, bränner näsan (varje gång), och när mörkret smyger sig på sitter vi kring en brasa, klinkar lite på gitarren och sippar på ett glas torrt vin (okej då, kanske två). I år hängde min svägerska Märtelina på, tillsammans med sin lilla kille, två och ett halvt år gammal. Våra största hjärnceller stod i givakt ska vi verkligen ta med dem?

Tyvärr lät vi oss övertalas. Sett så här i backspegeln var det inte lilleman som ställde till det det var snarare Märtelina själv. Problem började redan på vägen. Märtelina behövde stanna varenda timme: sträcka på benen, vila ryggen, trött, vet du!, så vi blev hopplöst sena till parkeringen. Våra polare låg redan utslängda som strandade sälar och hade hunnit ett dopp innan vi ens packade ur bilen.

Då började andra halvlek. Märtelina utbrister surt:
Jag vägrar bo här!
Vad menar du? Vi sa ju att vi skulle tälta!
Jag trodde det betydde att ni letar upp nåt vandrarhem spontant, inte att vi bokar hotell i förväg.
Men Märtelina, varför tror du att vi släpat med oss sovsäckar och tält? slog min man ut med armarna.
Men ni är ju så där… tältfolk.

Vi fick vackert hyra ett rum på ortens pensionat åt henne. Min man fick sedan leka taxi skjutsa henne till oss och tillbaka varje kväll. Dessutom fika på café, shoppa i marknaden, underhålla unge varje gång mamma behöver vila huvudet från sitt krävande mammaliv.

Annars tog vi alla hand om lillen. Till skillnad från sin mamma var han lätt som en plätt: snäll, åt allt, kutade iväg, lekte i vattnet och däckade i tältet mitt på dagen. Nästa sommar åker vi nog utan Märtelina. Men grabben kan vi ta med alla dar i veckan om det behövs han är född campingnisse!

Och, skulle nån undra, även svägerskor lämpar sig bäst som vykortsadresser.