Min man och jag har varit gifta i sju år. Livet med honom har varit som en mjuk midsommardröm ibland glittrande, ibland bara snällt stilla med kaffe och kanelbullar på söndagen. Min man drev eget företag och jag drev omkring mest för nöjes skull, fast utan barn i alla dessa sju år. En gång bokade min man en månadslång semester på en lyxresort någonstans långt bort där havet var större än sjön Vättern och sanden gnistrade som kristaller från Orrefors. Jag blev så lycklig att jag dansade runt som Lucia med glitter i håret. Men bara några dagar innan vi skulle resa sa han att han var tvungen att stanna hemma något viktigt affärsmöte, det handlade om vår framtid, sa han, på något hemlighetsfullt vis. Han sa att jag skulle åka ändå. “Ta med dig din bästa vän! Hon kan väl behöva en paus,” föreslog han, som om det var något man beställer på Pressbyrån.
Min vän, Linnea, hade det inte lätt. Hennes mamma satt ofta och stirrade på Arbogaflaskan och glömde Linneas läxor och drömmar. Efter gymnasiet blev Linnea gravid och tvingades gifta sig med en man som alltid glömde köpa mjölk men aldrig glömde att bråka om något. När jag bad henne följa med, blev hon oerhört tacksam, ja nästan så att hon fick något glimmande i ögonen sånt som man bara ser tidigt i april när isen släpper.
Efter en månad var jag tillbaka. På Arlanda väntade min man på mig med en blänkande Volvo och hemma hade han dukat upp skaldjur under levande ljus, som om det var nyår. Över sängen låg rosenblad i vindlande mönster, och det doftade varmt och tryggt som nybakade kramar. Allt kändes underligt perfekt, som en dröm där inget behöver förklaras.
Två veckor senare berättade jag för min man att jag var gravid. Han log som någon som vunnit på Trisslotten, och vi började planera för framtiden i svensk krona och barnvagn. Men när värkarna började, och jag låg på sjukhuset, kom Linnea rusande till honom och viskade att barnet inte var hans att jag träffat någon annan under resan, att detta lilla liv var en gåva från ett främmande hav och inte från oss. När jag hörde det kändes det som att jag plötsligt befann mig ensam på en öde brygga i dimman, övergiven och kall.
Men när utskrivningsdagen kom, stod han ändå där. Han tog vår lilla flicka i famnen, såg på henne och såg att hon inte var hans spegelbild hennes ögon var kanske mer som djupa sjöar än hans. Ändå höll han henne nära, som om inget kunde ändra hans hjärta. Linnea fick gå han sa åt henne att glömma oss och försvinna ut ur våra liv. Vi var kvar jag, han och barnet. Och allt var precis lika underligt och oförklarligt som det brukar vara i drömmar som går i blått och guld.
