Min man och jag hade varit gifta i sju år. Vi levde gott, till och med mycket gott. Min man drev eget företag, medan jag sysselsatte mig med något jag tyckte om, mest för nöjes skull. Men under dessa sju år fick vi aldrig några barn. En sommar, när björkarna grönskade, bokade min man åt oss en månadslång semester på en välkänd semesterort utomlands, allt med det lilla extra. Jag blev vansinnigt glad. Men bara några dagar före resan berättade han att han hade viktiga affärer att ordna; framtiden för oss båda vilade på dessa samtal, och att det vore bäst att jag for ensam. Jag blev förstås besviken, eftersom jag redan föreställt mig oss tillsammans i detta paradis. Han föreslog då att jag skulle resa med min bästa vän, så skulle jag åtminstone ha sällskap och Ingrid skulle få en chans att uppleva något annat.
Ingrids liv var sannerligen inget smultronställe. Hennes mamma drack för mycket och brydde sig aldrig riktigt om dottern eller hennes skolgång. Precis efter att vi gått ut gymnasiet blev Ingrid gravid och tvingades gifta sig. Hennes make var mest borta på sina nöjen, och när han väl var hemma blev det ofta gräl. När jag frågade om hon ville följa med blev hon djupt tacksam mot min man och glad över chansen att komma bort ett tag.
En månad senare när jag kom hem, mötte min man mig på Arlanda och körde mig hem. Hemma väntade en förtrollande middag i stearinljusens sken och rosenblad utströdda på vårt sovrumsgolv. Allting kändes som en dröm.
Två veckor senare berättade jag för min man att jag väntade barn. Han blev oerhört lycklig. Men när den dagen kom och värkarna satte in och jag åkte till Karolinska sjukhuset, sprang Ingrid till min man och påstod att jag varit borta hela sommaren, haft ett äventyr och att barnet inte skulle vara hans. När jag fick höra detta brast världen samman jag var övertygad att han aldrig skulle komma för att möta oss, att jag skulle stå utan hem med barnet.
Men det blev precis tvärtom. Min man kom till oss på BB, såg lilla flickan och förstod att hon inte var lik honom, men han tog henne ändå till sig och har älskat henne som sin egen. Den dagen bad han Ingrid lämna oss för gott och att hon aldrig skulle komma tillbaka eller nämna oss igen. Nu när jag tänker på allt detta, känner jag en djup tacksamhet över att ha fått en sådan man vid min sida.
