För några veckor sedan träffade jag en kille. Snäll, charmig, omtänksam som hämtad direkt från en roman. Han gav mig blommor utan anledning, skickade fina meddelanden varje morgon, och han var romantisk på ett raffinerat sätt. Jag var säker det var han. Min person.
Jag tog med honom hem, men min hund började bete sig konstigt, skälla och hoppa på stället. Sen förstod jag varför.
Vi hade träffats flera gånger hemma hos honom, och när han föreslog att vi skulle ses hos mig nästa gång, tackade jag ja direkt. Jag bor ensam, förutom min hund en lugn och snäll hund som aldrig skäller, inte ens på brevbäraren.
När vi kom in på gården blev hunden helt galen. Den började skälla högt, la öronen bakåt och hoppade upp och ner. Jag blev förvirrad. Detta hade aldrig hänt förut.
“Hon gillar inte din aura”, skämtade jag för att lätta på stämningen.
Min pojkvän log stelt, men jag såg hur spänd han blev.
“Kanske du kan låsa in henne? Hon kanske biter mig”, muttrade han.
“Oroa dig inte, hon gör inget. Kanske luktar din parfym inte bra”, sa jag och tog med hunden in i huset. Jag stängde in henne i köket, men hon lugnade sig inte rev på dörren, ylade och skällde som om hon kände fara.
Min pojkvän sa att han inte kände sig bekväm, att han inte kunde stanna, och gick.
Efter det försvann han. Svarade inte på samtal eller meddelanden. Inte ett ord. Bara borta. En vecka senare fick jag veta något hemskt, och då förstod jag varför hunden hade reagerat så. Fortsättning
Några dagar senare såg jag honom på nyheterna. Han hade blivit arresterad. Han var påverkad av droger, körde bil och körde på en fotgängare på ett övergångsställe.
Jag stod med telefonen i handen, vit av skräck. En enda fråga malde i mitt huvud: vad hade hänt om min hund inte känt av det? Om han hade stannat? Om jag hade somnat medan han var fast i sin egen förvrängda verklighet?
Sedan dess tvivlar jag aldrig på djurs instinkter.
Ibland vet de mer än vi.
