Jag tog emot min väninna efter hennes skilsmässa. Med tiden insåg jag att jag sakta förvandlades till en hushållerska i mitt eget hem.
Det finns vänskapsband som klarar av allt: bröllop, skilsmässor, barn, begravningar. Vi hade känt varandra i över trettio år. Tillsammans gjorde vi tentor, delade våra första hjärtesorgar. Senare flyttade hon till Göteborg, men kom alltid tillbaka och när hon var här kunde jag vara mig själv.
Så när hon en kväll ringde, helt utmattad, och bara sade: Jag har ingenstans att ta vägen, tveka jag inte. Jag svarade: Kom. Du har alltid en plats i mitt hus.
De första dagarna kändes som i ungdomen långa samtal, skratt och minnen. Efter min makes död var huset tyst, och hans minne gav mig ändå tröst. Jag försökte ta hand om henne: lagade mat, gav henne mitt bästa täcke, köpte nya handdukar så att hon skulle känna sig bekväm. Hon lovade att stanna ett par veckor medan hon återhämtade sig.
Men en månad gick, sedan en till. Hon sökte ingen lägenhet, skickade inga ansökningar, reste sig inte på morgnarna Jag återfår den sömn jag saknat i alla år. Hon gick runt i huset i morgonrock, tog soffan som sin plats och kunde fråga: Köpte du min yoghurt? Jag föredrar fruktsmaken som om det vore helt naturligt.
Steg för steg började jag försvinna. Jag kom hem från jobbet och hon satt, drack te och läste min tidning. När jag bad henne laga åtminstone en soppa svarade hon bara med ett skratt: Du är bättre på det, jag har ingen talang för det.
Jag var den som alltid diskat. Jag handlade mat. Kylskåpet fylldes med allt hon gillade. I badrummet låg bara hennes smink. På TV:n spelades hennes serier.
En dag när jag bjöd in en annan vän på kaffe protesterade hon: Jag trivs inte med främlingar i huset. Hon sköt till och med bort min katt, Misse, med påståendet att hon var allergisk.
Jag rättfärdigade hennes beteende länge med att hon hade det svårt efter skilsmässan, att hon var sårad och förvirrad, att jag bara skulle stå ut. Men när hon började flytta på möblerna och sa: Det blir bättre så, förstod jag att gränsen var överskriden.
Den svåraste dagen var när hon bad mig efter jobbet hämta hennes tvätt från kemtvätten och köpa mat Jag har ingen kraft att gå ut. Jag kom hem med tunga påsar och hon frågade: Köpte du rätt tvättmedel? Blanda inte ihop dem. Något i mig knäcktes.
För första gången på länge talade jag bestämt:
Vi måste prata. Det här kan inte fortsätta. Det här är mitt hem. Du måste börja tänka på vart du ska flytta.
Först var hon förvånad, sedan förolämpad och sa att jag inte förstod någonting och bara tänkte på mig själv. Det var svårt, men jag visste att om jag inte satte gränser nu skulle jag förlora min egen identitet.
Hon packade några dagar senare och slog igen dörren med en smäll. Jag kände mig skyldig, som om jag hade svikit någon som betraktade mig som familj. Men sakta började huset andas igen. Jag återfick känslan av att det var mitt hem, mitt liv, mina regler.
Några månader senare fick jag ett kort sms:
Förlåt. Jag var helt vilse då. Tack för att du hjälpte mig, även om jag inte uppskattade det då.
Jag svarade att jag önskade henne allt gott och tänkte: ibland är det svåraste att säga nej till den man bryr sig om. Men om man inte säger det i tid kan man förlora något ännu viktigare sig själv.
Att sätta gränser är att vårda sitt eget liv; utan dem försvinner man i andras behov.
