Jag tappade verkligen lusten att hjälpa min svärmor när jag fick reda på vad hon hade gjort. Men jag kan inte heller bara lämna henne.
Jag har två barn. Båda har olika pappor. Mitt första barn är min dotter. Linnea är nu 16 år. Hennes pappa betalar underhåll och har regelbunden kontakt med henne. Trots att min första man har gift om sig och har två barn till i sitt nya äktenskap, glömmer han aldrig bort Linnea.
Min son däremot har haft mindre tur. För två år sedan blev min andra man svårt sjuk och gick bort bara tre dagar senare på sjukhuset. Det har gått ett tag nu, men jag kan fortfarande inte förstå att han faktiskt inte finns längre. Ibland känns det som om dörren ska slå upp när som helst och att han ska komma in, le och önska mig en bra dag. Då kan jag gråta hela dagen.
Under hela den här tiden har min svärmor Inger, alltså min avlidne makes mamma, varit ett enormt stöd för mig. Det var precis lika tungt för henne som för mig; det var ju hennes enda son. Vi höll ihop, tröstade varandra och tog oss sakta men säkert igenom den där förfärliga tiden. Vi har pratat i telefon och träffats ofta, och det har alltid slutat med att vi pratat om min man.
Ett tag funderade vi till och med på att flytta ihop, men då hann Inger ändra sig. Sju år har rusat förbi. Jag och Inger har alltid haft en fin relation ja, man kan nästan kalla oss vänner.
Jag minns när jag väntade min son, då nämnde Inger gud vet varför något om faderskapstest. Hon hade nog sett någon talkshow på TV om en snubbe som i tjugo år hade fostrat ett barn som inte var hans, vilket han fick veta av en slump. Jag avfärdade det hela direkt.
Om en man tvivlar på att det är hans barn, kan han väl lika gärna hålla sig till helgbesök och låta bli att kalla sig pappa! sade jag.
Inger lovade att hon litade på mig och på att det var hennes sons barn. Jag var nästan säker på att hon, när barnet var fött, skulle komma och kräva ett test. Men hon var tyst.
Nu i somras blev Inger jättesjuk. Hon försämrades snabbt och vi bestämde tillsammans att hon borde flytta närmare mig. Vi hittade en mäklare och började leta efter en ny lägenhet åt henne.
Så hamnade Inger på sjukhus, och när vi behövde hennes makes dödsbevis till mäklaren, kunde hon inte hämta det själv. Det blev jag som fick traska hem till hennes lägenhet och leta efter pappret i hennes pärmar.
När jag bläddrade där hittade jag plötsligt något oväntat. Ett faderskapstest. Det visade sig att Inger hade ordnat ett faderskapstest när min son bara var två månader gammal, och därmed fått det bekräftat att det var rätt pappa.
Jag blev verkligen rasande. Det visade sig ju att Inger aldrig hade litat på mig! Jag kunde inte tiga och berättade allt för henne. Nu ber hon om ursäkt och säger att hon ångrar sig djupt. Men jag kan fortfarande inte släppa det. Jag känner mig faktiskt förrådd hon har gått runt och hållit tyst om detta i alla år!
Jag känner inte längre någon större vilja att hjälpa Inger. Men samtidigt vet jag att hon inte har någon annan. Jag vill inte heller ta ifrån min son möjligheten att ha en mormor. Så jag kommer fortsätta hjälpa Inger. Men någon värme eller förtroende lär det nog inte bli tal om på längeMen nu är allt annorlunda mellan oss. Det finns en slags spricka, en skugga som smugit sig in där vi brukade ha tillit och värme. Vissa dagar vill jag konfrontera henne igen, skrika att hon förstörde något som inte går att laga. Men ändå, varje gång jag ser henne sitta där med min son i knät, hur hon torkar bort hans mjölkmustasch eller rufsar om hans hår, känner jag att blodets band ändå trumfar svek, åtminstone för min sons skull. Jag ser på när hon skrattar åt hans påhitt, och i just de ögonblicken liknar hon precis den svärmor jag alltid trott att hon var.
Jag vet att vi aldrig kommer bli som förut. Men kanske är det så med vissa relationer de överlever, men förändras. Just nu räcker det för mig att vi fortsätter. Jag hjälper henne med lägenheten och ordnar allt praktiskt, och när vi säger hej då i dörren ler vi mot varandra. Det leendet är trevande men äkta, som en tunn, ny tråd mellan oss. Kanske kan tilliten försiktigt börja spira igen. Och kanske, en dag, kommer min son fråga varför hans farmor och mamma ibland tittar lite för länge på varandra när de tror att ingen ser. Då kommer jag hålla om honom och säga att kärlek inte alltid är lätt, men att ibland trots allt är det ändå kärleken som vinner.
