Jag har ju två barn, du vet. Mina barn är från olika pappor. Mitt första barn är min dotter. Min lilla Elin är 16 nu. Elins pappa betalar underhåll och har alltid kontakt med henne. Fast han har gift om sig och har två nya barn i sitt andra äktenskap, så glömmer han aldrig Elin.
Min femårige son däremot har inte haft samma tur. För två år sen blev min andra man sjuk och dog på sjukhuset bara tre dagar senare. Det har gått en tid nu men det känns fortfarande overkligt att han inte är här längre. Jag fantiserar ofta om att dörren ska öppnas och han ska komma in, le mot mig och säga något snällt. Då sitter jag och gråter hela dagen.
Min ex-makes mamma, Monica, har stöttat mig mycket under den här tiden. Det har ju varit precis lika jobbigt för henne hennes son var hennes enda barn. Vi har hållit ihop, ringt varandra ofta och hälsat på. Vi har pratat mycket om min man och om all sorg.
Ett tag funderade vi till och med på att flytta ihop så vi kunde stötta varandra mer. Men efter en stund ångrade Monica sig. Vi bodde ju ändå ihop i sju år. Jag och Monica har alltid haft en jättefin relation, vi har nästan varit som vänner.
Jag minns så tydligt när jag var gravid och Monica tog upp det här med faderskapstest. Hon hade tydligen sett någon dokumentär på SVT om en kille som i många år hade uppfostrat ett barn som visade sig inte vara hans. Jag kände mig så obekväm när hon nämnde det, och sa direkt att sådant borde inte behövas. Om en man tvekar på om det är hans barn så får han väl skilja sig och bli en helgpappa, sa jag.
Monica sa att det inte var någon fara och att hon självklart trodde att det var hennes sons barn jag väntade. Jag var ändå säker på att när barnet väl kom så skulle hon ändå vilja göra ett test men hon var bara tyst om det.
Så nu i somras blev Monica plötsligt väldigt sjuk, hennes hälsa försämrades jättesnabbt. Då bestämde vi tillsammans att hon skulle flytta närmare mig. Vi hittade en mäklare och började kolla efter lägenhet till Monica.
När Monica åkte in till sjukhuset igen, tragiskt nog, så behövde vi fixa ett dödsfallsintyg till mäklaren. Monica orkade inte fixa det själv, så jag gick hem till hennes lägenhet för att leta i hennes pärmar.
När jag letade efter intyget hittade jag ett annat papper, något som verkligen tog luften ur mig. Det var ett faderskapstest när min son bara var två månader gammal hade Monica ändå gjort det där testet som visade att hon var farmor.
Jag blev så himla arg när jag fattade det! Hela tiden har hon pratat om att hon litar på mig, men i smyg gjorde hon ändå testet. Jag höll naturligtvis inte tyst om det, utan berättade direkt för Monica. Hon bad om ursäkt och sa att hon var otroligt ledsen för sin dumhet. Men jag kan ändå inte släppa känslan det känns som ett svek, att hon hållit detta hemligt för mig i alla dessa år!
Nu känner jag att jag faktiskt inte vill hjälpa Monica längre. Jag tycker hon svek mig. Samtidigt har hon verkligen ingen annan som kan hjälpa henne.
Så jag vill inte ta ifrån min son hans farmor, jag kommer fortfarande hjälpa Monica med det hon behöver. Men den där värmen och tilliten mellan oss den finns inte kvar längreIbland funderar jag på om vår relation någonsin kan bli riktigt hel igen. Men kanske är det faktiskt så det får vara. Vi bär alla på våra tvivel och rädslor, även de vi minst anar. Monica ville inte såra mig, men ändå blev det så. Men samtidigt vet jag att vi båda har förlorat för mycket för att också förlora varandra.
Så när Monica nu sitter vid vårt köksbord och dricker sitt svaga kaffe, med min son lekandes kring hennes ben, ser jag ändå något vackert mitt i det trasiga. Kanske är livet just så sprucket, ofullständigt, men ändå fyllt av kärlek när vi vågar stanna kvar bredvid varandra, trots allt.
Jag förlåter inte fullt ut. Inte än. Men jag släpper taget om ilskan, lite i taget. För min sons skull, men också för min egen. Och kanske, en dag, ska vi kunna sitta där tillsammans och skratta åt minnen istället för att sörja sveken. Tills dess väljer jag att älska det som är kvar.
