Jag tänker inte längre bo hos er! Aldrig är det bra nog för er! Saga såg på mamma med ilska och sårad blick. Okej som barn: gå inte dit, gör inte det där, men nu är jag tjugo, mamma! Tjugo! Jag har varit myndig i två år nu.
Och om du är myndig och inte längre vill bo hos oss, hitta då ett jobb och skaffa och betala för egen lägenhet. Här har du mitt svar, dotter.
Vilken chock! Saga fräste. Först är det studera, dotter, gå inte ut och festa, och nu jobba!. Vad ska det bli av studierna då? Betyder det inget? Och att hjälpa sin egen dotter då?
Du klarar dig ju själv. Du frågar oss aldrig om råd, höll pappa med sin fru. Så om du vill klara dig själv, så får du verkligen göra det helt på egen hand.
Saga var förstås inte helt nöjd med situationen. Hon behövde varken städa eller laga mat hemma; pappa betalade el och mat, och ibland fick hon några extra hundralappar på sitt Swish av sin älskade far. Allt var ganska enkelt egentligen, om bara föräldrarna slutade lägga sig i…
Men Sagas envishet hindrade henne från att ta tillbaka sina ord. En familjelegend sade att en av Sagas gammelfarmödrar hade varit övertygad socialist. Och så fort föräldrarna suckade över dotterns motsträvighet, brukade de dra upp den där gamla historien.
Hon fixade ett jobb och hyrde en liten etta nära universitetet i Uppsala. För första gången i livet förstod hon verkligen hur det känns att ha ont om pengar. Tidigare hade hon bara hört om det: på bussen eller i bakgrunden när bekanta diskuterade det är knappt man har råd med det mest grundläggande. Eller från debattprogram på tv, där folk klagade: Pengarna räcker inte till det allra nödvändigaste.
Hyran åt upp större delen av hennes knapphändiga lön, och sen skulle det köpas mat, SL-kort, och annat som också kostade. De där vilda festerna hon drömt om gled längre och längre bort. Omedvetet lärde hon sig uppskatta det hon tjänat ihop själv, och några av föräldrarnas kritiska kommentarer kändes inte lika orimliga längre.
En kväll var hon på väg hem från sitt extra jobb på ett kafé. Framför henne gick två killar och skämtade högljutt och fult. Saga skakade på huvudet och tänkte: har de verkligen inte ett enda vettigt tankar i huvudet?
Där, på trappan till en sedan länge nedlagd butik, satt en gammal dam. Saga hade sett henne där flera gånger. Damen satt ibland och mumlade, och det var svårt att höra vad hon sa. Framför sig hade hon en gammal konservburk, där förbigående ibland släppte några kronor. I en tid då allt fler bara blippar sina kort, var det sällan nån hade kontanter. Men Saga försökte alltid spara några mynt till henne. Soul varför, visste hon inte. Det hade inte rört henne förr, men något drog i henne.
Att kalla damen tiggare var ändå svårt. Nötta kläder och burken vid fötterna kunde inte dölja kvinnans inre värdighet. Hon nickade tacksamt till alla som gav, och fortsatte sitt stillsamma sittande på betongtrappan.
Killarna fnös åt henne när de gick förbi. En sparkade burken så att den rullade skramlande iväg och pengarna for åt alla håll.
Den gamla reste sig mödosamt och började plocka upp mynten med händer som inte löd så bra längre.
Vad håller ni på med, era idioter! utbrast Saga och slängde sig fram för att hjälpa damen.
Killarna flinade, ropade någon mindre smickrande kommentar och försvann.
Varsågod, sa Saga och räckte fram pengarna till kvinnan. Och här, vänta, hon drog fram en sedel ur plånboken och la den i burken.
Tack, svarade damen tyst och såg upp. Hennes ögon var oväntat ungdomliga i det djupt fårade ansiktet. Jag känner igen dig. Du lägger alltid i nånting.
Hon smekte den tillknycklade burken.
Krossad. Får leta upp en ny.
Hennes händer darrade. Saga började undra om hon verkligen mådde så bra.
Bor du långt härifrån? frågade hon.
Damen skakade på huvudet.
Ser du tegelhusen där borta vid parken? Där bor jag.
Får jag följa dig hem? Det ser ut som om du har det tungt idag.
Hjärtat krampar. Blev ledsen. Hon stödde sig tungt mot Sagas arm. Tack, jag ska inte hålla dig länge.
I den lilla lägenheten på tredje våningen möttes de av ett litet koppel katter. Saga tappade räkningen.
Tolv stycken, sa damen, som märkte hennes förvåning. Trodde aldrig jag skulle samla på mig så många.
Varför har du dem?
Det är inte de som behöver mig, det är jag som behöver dem. Utan mig dör de. Kapa och Lussan hittade jag i en kasse vid soptunnan en isande decembernatt. Lussan pep, men Kapa var nästan död. Pusla tog jag ifrån några grabbar som retade den, och Romeo följde efter mig hem från affären. Fina födde sina ungar i källaren, jag fick ta in allihop, annars hade någon förgiftat dem Tycker du att jag är tokig?
Nej, självklart inte, sa Saga generat. Det är bara mycket. De måste ju få mat också.
Därför sitter jag ute och samlar mynt, nickade damen.
De blev vänner. För Saga blev tillvaron sig inte lik efter den dagen. Hon släppte inte tanken på den gamla damen Solveig Andersdotter hette hon och hon började besöka henne ibland. Efter ett inlägg i sociala medier om hennes kattvän dök det faktiskt upp några fina kommentarer bland alla hån och kritiska röster, och så småningom fler erbjudanden om hjälp.
Dotter, varför håller du på med detta egentligen? undrade pappa försiktigt. Du har väl aldrig varit någon särskild djurvän?
Pappa, det handlar inte om djuren egentligen. Vi pratade aldrig om djur när jag växte upp, och jag tänkte väl att det ändå skulle vara ett nej om jag frågade om att få ha hund eller katt hemma. Men nu undrar jag: varför egentligen?
Saga tystnade, sen tillade hon:
Solveig sa en sak. Hon behöver inte katterna, katterna behöver henne. Och det är sant. Utan henne hade de varit borta för länge sen.
Ska du samla på dig katter nu och bli gammal kattant? muttrade pappa. Såna som aldrig gifter sig och lever med sina djur som sällskap?
Det är inget att samla på. Saga blev irriterad. Jag ville ta hand om en för att hjälpa Solveig, men min hyresvärd sa nej. Och vi ser olika på det här. Sluta förminska mig, jag är vuxen och vet vad jag gör.
Ja, du gör inget fel, suckade pappa. Men att lägga all din kraft på detta … Vi tycker bara synd om dig.
Ni behöver inte tycka synd om mig. Jag mår bra!
Saga fortsatte hjälpa Solveig. Genom sociala medier hittade hon nya familjer till fyra av Finas kattungar. Åtta äldre katter bodde kvar. De flesta var redan gamla, och få ville ta hand om dem nu när Solveig blivit så fäst vid dem.
Saga, om något händer mig, lova att du inte överger katterna. Jag vet att det är mycket att be om. Men vem ska annars se efter dem? Du är den enda jag har, känns det som.
Saga hade svårt att fråga varför Solveig bodde ensam, men en dag berättade Solveig själv:
Jag kunde ha haft ett barnbarn som du, Saga men det blev aldrig så. Min ende son kunde inte få barn, och sen gick han bort helt oväntat.
En dag, när Saga kom hem till Solveig, öppnade ingen. Hon ringde på hos grannen.
Hej, har du sett Solveig idag? frågade Saga oroligt.
Nej, hon sa att hon inte mådde så bra i morse Vänta, jag har reservnyckel, kom!
Solveig låg fridfullt i soffan med katterna samlade runtom. Hennes ansikte hade ett sällsamt lugn och rynkorna syntes knappt längre. Grannen korsade sig och Saga brast i gråt, hon hade aldrig sett döden så nära.
Vad ska jag göra nu? snyftade hon hjälplöst.
Titta, här är ett brev till dig, Saga.
Genom tårarna läste hon Solveigs brev där hon testamenterade lägenheten till Saga och bad henne att inte överge katterna:
Kan bara be dig, min flicka
Plötsligt höll Saga på att drunkna i pappersarbete, och det hade varit outhärdligt om det inte varit för Love.
Love hade kommenterat hennes första kattinlägg med värme, och de började skriva och sedan ses. Loves familj var annorlunda: de hade alltid haft djur, och Love själv brukade hjälpa till på katthem. Det var också Love som hjälpte till att hitta hem till några av katterna. Han pluggade till jurist och var ett stöd genom allt det svåra.
Saga, du borde be Love fixa så katterna får plats på ett katthem och njuta av livet i din nya lägenhet! skrattade Saga vännen Stina.
Du vet ju, Stina, att jag lovade Solveig. Det går bara inte.
Men hon är ju död, det märks ju aldrig. Tänk om du måste bo med katterna för alltid, tänk om ingen kille vill hälsa på dig!
Jag är hellre ensam än sviker ett löfte, sa Saga. De här djuren litar på mig.
Hemma blev hon inte heller förstådd.
Det där arvet är ju nästan som en film, sa mamma, att en okänd lämnar allt till dig.
Vad är det som är så konstigt med det? frågade pappa. Damen var kanske knäpp och har nu snärjt in dig.
Hon ville bara gott, hetsade Saga.
Jo, till sina katter, inte till dig, fnös mamma. Ville döva sitt samvete.
Fylld av ångest lämnade Saga deras lägenhet. Alla var mot henne.
Love mötte henne ute vid porten.
Tycker du också jag är dum? frågade hon rakt ut.
Nej, du är modig, Saga. Solveig såg det. Ingen annan skulle tagit ansvar för de där katterna. De andra hade lämnat bort dem eller låtit dem gå under.
Och du dömer mig inte?
Alls inte. Du är ärlig och snäll det är sällsynt. Och du, jag skrev om Solveigs historia igen på Facebook. En kvinna har hört av sig, hon vill gärna ta två av katterna. Därför är jag här!
På riktigt? Men tänk om hon inte behandlar dem väl?
Vi träffar henne tillsammans. Det ordnar sig.
När Saga och Love gifte sig bodde fyra av dussinet katter kvar hos dem. Romeo flyttade in hos grannen, och Loves föräldrar tog hand om en annan.
När Saga kom hem från BB med lilla Mika i famnen, satt Kapa, Lussan, Pusla och Fina uppradade i hallen.
Barnvakter på plats! skrattade Love. Eller är de våra katt-mormödrar?
Hej på er, log Saga. Ni har väl saknat mig? Nu får ni allt er dos av kel, mina små arvingar.
Jag har lärt mig att ibland tar livet dig åt oväntade håll. Och ibland måste man hålla det löfte andra räknar med, även om ingen annan förstår varför. För inget känns bättre än att veta att man gjort skillnad för någon som verkligen behöver en, människa eller katt.
