**Dagboksinlägg**
Idag kämpade jag med tankarna igen. Varför gör jag det här? Varför fortsätter jag att hjälpa henne när alla säger att jag borde låta bli?
“Elin, varför lägger du dig i det här?” viskar mina vänner. “Hon är ingen för dig. Han gifter om sig, och då glömmer han dig. Och din barnbarn växer upp och minns dig inte heller. Du slösar bara dina pengar och din energi.”
Men jag skäms. Skäms över att jag uppfostrade min son utan en faders närvaro, och nu får jag betala priset för det jag inte gav honom då—en samvetsgrannhet.
Min son, Viktor, gifte sig för sju år sedan. Hans fru, Lovisa, flyttade till vår lilla stad i Skåne för att studera. De flyttade snabbt ihop, hyrde en lägenhet och byggde sitt liv tillsammans. Mellan mig och Lovisa blev det aldrig riktigt bra. Vi bråkade inte direkt, men det fanns alltid en osynlig mur mellan oss.
Jag höll mig undan. Jag jobbade långa dagar, hade inte ens tänkt på pension än. Jag besökte dem när de bjöd in mig, och de kom ibland till mig.
Efter några år föddes deras son, Alvin. De fortsatte leva i hyreslägenheten och drömde om att få ett bolån. Men så fort Alvin började på dagis började bråken.
Viktor försäkrade mig att det inte fanns någon annan kvinna i bilden. Men jag är ändå hans mor—jag känner när något inte stämmer. Och ja, precis när Alvin började dagis, ansökte Viktor om skilsmässa.
“Mamma, gör ingen stor sak av det. Jag ska betala underhåll. Dessutom är Minna gravid nu—det här är min nya familj. Lovisa får klara sig själv. Hon kan flytta tillbaka till sina föräldrar, där är luften renare,” sa han utan att möta min blick.
Vi grälade hårt. Lovisa ville inte flytta—i hennes hemby i Dalarna fanns inga jobb eller dagis. Dessutom väntade inte hennes föräldrar på henne med öppna armar. Hon började leta efter ett rum att hyra, för hon klarade inte hyran ensam.
Jag höll ändå kontakten med henne. När min systerdotter skulle ge bort sina sons gamla kläder erbjöd jag mig att ta med dem—de behövde prövas. Jag kom på lunchen, precis när Lovisa skulle mata Alvin. Hon bjöd mig på en tallrik ärtsopa.
“Jag gillar inte ärtsopa utan kött…” mumlade pojken. “Mamma köpte inte någon kyckling för vi måste betala hyran.”
Lovisa vände sig bort mot fönstret. Och utan ett ord började hon gråta.
Jag stod inte ut. Bad om lov att ta med Alvin på promenad. Köpte mat och godis. Och medan jag gick hem kom jag att tänka på när jag själv som barn åt tunn soppa hos min mormor efter kriget. Fast då var det krig, och nu—bara en likgiltig far.
Sedan den dagen började jag hjälpa henne ekonomiskt. Viktor visste inget. Tills Alvin en dag av misstag sa något.
“Så här är det alltså? Du kan inte ens köpa en cykel till din barnbarn, men du betalar hyran åt dem!” exploderade Viktor.
“Vill du att din son ska sova på stationen?” svarade jag. “Du sprang från ditt ansvar, men hon kämpar ensam. Jag skäms för dig. Det är därför jag betalar—för att mildra din hjärtlöshet.”
“Så du valde en främling framför din egen son?”
Ja, kanske. Men min barnbarn—han är ingen främling. Ekonomiskt sett kan det vara dumt. Men så länge jag lever ska han inte behöva äta soppa på vatten. Även om min son aldrig förstår.
