Ja, jag orkar inte bo med min mans mormor längre. Det är rena tortyren!
Ibland känns det som om jag inte bor i för en lägenhet utan i ett museum där man inte får röra någonting. I flera månader har jag bett min man att vi ska flytta, åtminstone hyra något, för att bo under samma tak som hans mormor är ren skit. Hon förbjuder oss att röra VAD som helst – inte ens damm får man torka utan att det blir bråk. Allt är “antikt” eller “fullt av minnen”, och om jag gör något på mitt sätt så får hon genast “hjärtklappning” eller “högt blodtryck”. Sen ringer hon hela släkten och klagar på att vi är otacksamma.
Innan vi gifte oss tog vi en bostadslån och köpte en lägenhet. Vid bröllopet gav våra föräldrar oss en rejäl summa pengar, och jag var så glad – äntligen skulle vi få vårt eget ställe där jag kunde vara husets fru. Vi jobbade båda och betalade av lånet, allt var bra… tills jag upptäckte att jag var gravid. Det var en total överraskning – jag tog ju p-piller. Först var jag chockad och tänkte till och med på abort, men min man och föräldrarna sa alla samma sak: “Absolut inte!”
Jag jobbade fram till förlossningen, så pengar fanns det nog av. Men efter dottern föddes ramlade allt ihop – vi klarade oss bara på en lön. Min man tog extrajobb där han kunde för att försörja oss. Jag kunde inte flytta tillbaka till mina föräldrar, de hade för trångt, och hans föräldrar hade redan hans lillebror och hans fru boende hos sig.
Då klev mormorn in. Hon erbjöd sig att vi skulle flytta in hos henne – hon hade en trea, det fanns plats. Jag kände henne knappt, men hon verkade snäll. Vi gick med på det, hyrde ut vår lägenhet, och ekonomin blev bättre… men inte psykiskt.
Först var det okej, men sen började mardrömmen. I hennes hem får man inte röra någonting. Alls. Inte ens barnet! Om dottern tar något eller kryper “fel” så får mormor nästan “hjärtattack”. Och hon anklagar mig för att jag medvetet låter barnet ta saker för att göra henne sjuk! När min man kommer hem från jobbet, sätter hon igång en hel föreställning – jag är en dålig mamma, jag har ingen koll på barnet, jag är respektlös. Och han? Han rycker bara på axlarna och låtsas som ingenting. För honom verkar det här vara normalt. Men jag håller på att bli galen.
Jag ber honom: Snälla, vi flyttar tillbaka till vår lägenhet. Visst, vi kommer att få det tight med pengar, men hellre det än det här galna livet. Han säger att jag bara måste hålla ut tills jag går tillbaka till jobbet. Men hur ska jag klara det?
Jag föreslog att vi skulle byta roller – han kunde stanna hemma, jag kunde jobba. Då fick han prova att stå ut med “den snälla gumman” en dag. Han vägrade. Så jag gav honom ett ultimatum: Om vi inte flyttar nästa månad, tar jag barnet och åker till mina föräldrar i en annan stad. Han funderade på det. Nu väntar jag. Inte på ord – på handling. För jag orkar inte mer.
