Jag letar efter en kvinna vid namn Linnea.
Han går in genom den låga valvbågen in till innergården, som ligger som en väl avgränsad gårdshage, täckt med smältande snö. Det här är redan den fjärde gården. En liten lekpark med gungor, några pojkar spelar bandy på den blöta asfalten. Bollen plaskar i vattnet, men pojkarna bryr sig inte.
Han stannar till under valvet och ser sig omkring. Han önskar att minnet kunde greppa tag i något, dra ut detaljer från det djupa förflutna. Men allt är annorlunda här nu, så många år senare. Då fanns bara spända tvättlinor, bodar nedanför fönstren, blommande floxbuskar, bänkar. Inte mer.
Nu
Allt måste ha förändrats under så många år. Eller snarare: det kunde inte förbli som det var.
Ingen lägger märke till den främmande, städade äldre mannen i keps med pälsbräm. Här, i dessa fyra hus kring gården, är det många som hyr ut sina lägenheter. Stockholm
Han vet att han ska in i huset direkt till höger om porten. Det kan inte ha förändrats. Han minns att det var andra våningen, huset med tre våningar. Lägenheten längst in, andra dörren till höger. På dess dörrpost olika färgglada ringklockor med efternamn.
Han minns varje liten detalj därinne varje veck i gardinen, det sneda fönstret, den gröna tevannan, knarrandet i golvet och till och med kackerlackan de jagade i två dagar. Allt där i lägenhetens djup
Men han vet varken nummer på port eller hus. Bara på vilken gata. Och han hittar inte rätt gård liknande gårdar ligger tätt längs denna gata, rad på rad. Han är inte ens säker på portuppgången förmodligen den andra från valvet … Husen byggdes på löpande band av samma byggare, på samma ritning och de är lika varandra som bär.
Och så vandrar han runt här, gård efter gård
Rätt hus, andra porten, nej nej, andra trappuppgången säger man här, andra våningen, dörren längst in Fyrtiotrean? Eller
Finns porttelefon på vissa ställen trycker han 43.
Hej, jag söker Linnea. Kan ni vara snäll och säga
Ibland lyssnar de inte ens klart, säger att någon sådan inte bor här. Ibland till och med att ingen sådan funnits Han får ringa om.
Förlåt, det är väldigt viktigt. Kan det ha bott en Linnea hos er år 1980? Jag behöver verkligen veta det.
Efter tredje gården tar han fram ett anteckningsblock och skriver.
16 ingen svarar, 24 definitivt nej, 32A vet ej, nyköpt
Det finns många gårdar, han måste återvända till de hus där ingen svarat, där frågor återstår.
Han går i långsam takt upp för trapporna i portgången. De höga fönstren är dammiga, det luktar katt. Den doften fanns redan då, det minns han.
God dag! Han nickar artigt.
En äldre dam i grå ullkappa med en tygpåse över armen kommer emot honom.
God dag, vem söker du? frågar hon.
Jag ska till andra våningen. Jag letar efter Linnea, en kvinna kring sextio. Vet du om någon sådan bor här?
Vilken lägenhet?
Hörnlägenheten till höger. Men det var länge sedan när det ännu var kollektivboende här. Minns inte exakt huset heller
Nej, där bor familjen Johansson nu, fru och man, två barn. Ingen Linnea. Och jag har aldrig hört talas om någon sådan i vårt hus. Och jag har bott här sen jag var liten.
Tack Han sänker huvudet och börjar gå nerför de nerslitna trappstegen.
Kvinnan följer honom.
Men vad hette hon i efternamn då?
Om jag mindes då skulle jag kunnat leta i telefonboken eller söka på nätet. Men jag vet inte
Jaså. Vad har du för ärende till henne, om jag får fråga?
Han dröjer sig kvar, ser sig om, vet inte vad han ska säga
Hon?
Och vem är hon, egentligen?
Linnea Linn Lina
Kärlek har ingen entydig definition. Det är bara ett faktum. Antingen finns den, eller inte. Resten är bilder, subjektiva tolkningar av känslor och möjliga konsekvenser.
Anders Lindström har alltid trott att kärlek är en skör känsla. Att den inte klarar en lång separation, att den dör, försvinner, löses upp. De där starka lyckorusen som ibland slog till då han tänkte på de korta ögonblicken av kärlek, hjälpte honom och skadade honom på samma gång.
Han bar skuld. Levde hela sitt liv med ett hjärta under handikapp, i fyrtio år. De där minnena gödde också hans hjärta och just hjärtat svek först. När hustrun, som han levt nästan hela livet med, dog ett äktenskap som på sistone hade varit mest på pappret då började hjärtat värka, och så blev det infarkt.
Med hustrun rätade de aldrig riktigt ut sina relationer. Inga gräl, inga diskussioner de slutade bara bry sig. Levde snart som främlingar under samma tak. Gick skilda vägar i huset, pratade mest om städning och inköp.
Hon ansåg att det var hennes hus, och att han mest ja, hörde dit av gammal vana. Hon sa till sina glada väninnor:
Ja, vad ska man göra med honom? Han får väl bo kvar.
Huset var fullt av tavlor i förgyllda ramar, kristallkronor, dyr inredning, brokiga prydnadssaker och mattor. Mitt i salen stod en vit flygel, med en dyr vas fylld med plastblommor.
Flygeln var äkta. Men för Anders var den ändå en falskhetens symbol. Ingen kunde spela, vasen stod alltid där, locket aldrig öppnat.
När de köpte den hade hustrun några gånger bjudit in musiker till sina tillställningar. Men flygelns toner blev aldrig populära, de föredrog musik på band.
Blomsterbordet, kallade Anders den. Den kostade lika mycket som en trea, mitt i Stockholm.
Hustrun försökte sig på pianolektioner. Gav upp snabbt. Hon avslutade sällan något, utom massage- eller manikyrbehandlingar.
Sin enda graviditet fullbordade hon inte heller. Men det kunde han inte riktigt lasta henne för. Men han kunde ändå inte låta bli att tänka att det var hennes självupptagenhet.
Numera tänker han mycket på det. Han har känt en kvinna vars flygel kunnat bli levande under hennes händer.
Han saknar ändå sin hustru. De sista åren blev de närmare. Båda krassliga, tog de promenader i kvarteret, åkte till parken. Matade änderna vid dammen. Anders blev intresserad av fiske. Inte längre någon känsla av att behöva bevisa något.
Varför gick vi aldrig hit förut, Sofia? Det är ju så fint här sa han, sittande vid dammen.
Vi var väl dumma, konstaterade hon.
Men då hade de ständigt haft bråttom. Han avancerade inom det kommunala, ända till departementet i Stockholm. Sofias pappa ordnade platsen och Anders hann knappt ta in nya roller innan svärfar redan talade om befordran.
Och uppflyttning blev det, för han var begåvad och driftig. Kunde ta risker, anpassa sig och ställa krav. Sådan svärson hade Hans-Peter Nilsson, statssekreterare på Byggnadsverket, bara kunnat drömma om.
I början höll Anders på att glida honom ur händerna, men Han-Peter tog till medel. Det fick Anders veta långt senare, när svärfar var borta och han hörde det från hustruns mamma.
Och vem är hon för dig, om jag får fråga?
Han tvekar, vet knappt vad han ska svara
Hon är nog allt jag har kvar.
Den äldre kvinnan frågar inte mer. Hon ser sorgen i hans blick förstår att han letar efter någon som betyder allt.
Han fortsätter mot nästa gård. Fötterna är blöta, han ringer på, knackar, ibland möts han av ovänlighet, ibland blir det långa samtal där han trevande berättar sin historia. Sedan går han vidare, och vidare
På kvällen återvänder han helt utmattad till hotellet. Sjunker ner på sängen i ytterkläderna, sluter ögonen. Fötter, rygg värker, hjärtat och huvudet bankar. Men nästa morgon ger han sig ut igen på jakten.
***
Hösten är regnig. Stockholm är täckt av ett gyllene täcke och regnet piskar ner hårt. På gatorna är det fullt med stånd, små butiker och tillfällig gatuhandel.
Han och svärfar var i Stockholm på en byggkonferens, ett viktigt steg i den öppna svensk socialdemokratins omdaning av samhällsstrukturen.
Konferensen var avgörande för Nilsson; Anders väntade sig inget särskilt han hade snabbt blivit den regionala sekreterarens högra hand. Men han hade inga storvulna planer han bara arbetade.
I Norrbotten byggdes en ny fabrik, Anders ansvarade för projektet. Men han var ung, bar ännu inte hela ansvaret klart. Allt kändes möjligt.
Och i Stockholm njöt han av staden. Nilsson skickade ut honom på diverse uppdrag. Vid T-Centralen hörde han plötsligt en violinmelodi strömma ut. Han vände sig dit, mot ljudet.
En tunn flicka i ljusblå basker och en tunn sjal spelade fiol. Grått, fuktigt tegel i bakgrunden. Hon bar en rutmönstrad kappa, korta kängor. Tunna ben som en ballerina. Framför henne låg det öppna fiolskalet, folk la slantar.
Anders blev stående. Något särskilt över scenen dramatiskt, skört, blött. Hennes röda händer, kylan, musiken med sin sorg, ändå kraftfull.
Säljarna packade sina varor, folksamlingen flöt förbi, någon gav pengar, ingen dröjde. Endast Anders stod kvar.
Flickan avslutade melodin, ställde undan fiolen, värmde sina händer, drog upp ärmarna över dem.
Sedan lade hon fiolen till rätta, höjde stråken, och lät musiken hetta till igen. Hon slöt ögonen, gav allting, som att musiken var hennes sista. Metrohallen fylldes av ljud.
Så mycket sorg i melodin, så mycket smärta! Fioltonerna klättrade längs den smutsiga muren, målade rummet i silver och var på väg upp själarna.
Anders drogs in. Där och då
En pojke, femton år kanske, tränger sig fram, griper fiolskalet och rusar iväg.
Han snodde det! Tjuv! Stanna honom! skriker en gatuförsäljare.
Flickan har slutna ögon, spelar vidare.
Anders springer efter pojken. Han rusar uppför trapporna, ropar:
Stoppa tjuven!
En kraftig man ställer sig i vägen, pojken släpper skalet, springer ut i gatan. Bilar bromsar, pojken hoppar mellan dem och försvinner.
Anders samlar ihop mynten, sätter ihop fiolskalet så gott det går. Flickan dyker upp, förskräckt.
Här är det, han kastade det, trasigt Anders söker efter mynt på marken, Det var allt.
Nej, sluta leta, säger hon med mörk, varm röst, trots sitt sköra yttre. Det var trasigt ändå, det händer hela tiden. Tack ändå.
Hon är allvarsam. Anders ser att något mer oroar henne.
Händer sånt ofta här? Han vill få kontakt.
Hon är inte intresserad.
Det förekommer, säger hon och vänder sig bort.
Typiskt svenskt avstånd.
Men Anders följer ändå efter henne. Hon går långsamt över bron, stannar ute i vinden och stirrar ut över vattnet med sjalen flygande.
Hon lägger fiolskalet på räcket och ser ner, som om hon vill släppa det.
Anders förstår plötsligt: hon tänker kasta fiolen. Han rusar fram över bron.
Nej, snälla! Gör inte det!
Hon tvekar, förvånad när han greppar skalet. Tillsammans håller de det över räcket.
Vad gör ni? säger hon, skakad.
Den vill uppleva mer! Den vill spela, säger han och ställer ner skalet.
Jag borde inte ens spela på gatan. Jag lovade mamma.
Stränga ord. Men jag hörde för första gången riktig fiol idag tack vare dig
Det är inte min själ. Det är min mage. Jag har inte haft råd att äta på flera dagar, säger hon tyst.
Men det kan åtgärdas! Se här, pengar! Han tar fram sina sista sedlar, Jag har mer i hotellet
Tror du jag tar emot pengar? Sluta följa efter!
Hon går snabbt.
Men jag väntar på dig imorgon! Samma plats!
Dagen efter dröjer han sig kvar, väntar i timmar men hon kommer inte.
Två dagar tar det innan han återser henne. Hon står där igen, spelar envist. Försäljare ger honom till och med en hopfällbar stol att sitta och lyssna på henne. Han lyssnar i två timmar.
Han lägger ett par stora sedlar i fiolskalet.
Vad gör du! Det där är för mycket. Ta tillbaka dem!
Det här avgör jag själv. Vilka summor jag ger.
Hon trycker tillbaka pengarna i hans hand.
Du är verkligen tokig. Sådana pengar nu måste vi gå härifrån snabbt innan någon ser oss.
Två hotfulla killar närmar sig. Flickan frågar skrämt:
Hur mycket vill ni ha?
Låt herrn betala!
Det blir bråk. Anders kan slåss, men de är för många. Snart har flickan dock ringt polisen och de blir avbrutna. Gänget försvinner. Pengarna är kvar.
Hon hjälper honom hem till sitt kollektiv i Vasastan. Hon plåstrar om honom, han får låna hennes pappas gamla stickade tröja. Hon kokar te, bjuder på drömmar det enda som finns. Socker finns inte.
Hon berättar om sig själv. Hon har hoppat av Musikhögskolan.
Min hyresvärd moster låter mig sälja med henne på Hötorget. Andra tider nu. Musiker behövs inte längre.
Men du är så begåvad!
Nej, det är annorlunda nu.
Hon skrattar, lappar hans kläder och han berättar om Norrbottens byggprojekt och militärplikten.
Han köper mat till henne, lovar titta förbi igen. Han är lycklig.
Några dagar senare går de på promenad genom ett regnigt Stockholm. Hon reciterar dikter, han ställer barnsliga frågor till förbipasserande.
De köper del på varm choklad. Blir kalla, skrattar, gråter, kysser varandra. Anders ber henne följa med honom till Kiruna. Ta hennes hand
Hon nickar, men spelar sedan en sorglig visa på pianot. Läser dikten av Edith Södergran, hennes favorit.
Nästa morgon väcks de av ett telefonsamtal: Anders måste återvända akut. Brottsmisstankar, felaktiga utgifter, chefens listigheter. Han förs bort innan han ens hinner säga farväl.
***
Han letar i dag, går från gård till gård. Frågar tanter på bänken:
Linnea? undrar de. Är det inte hon som dog i våras? Sonen kom ju i stor bil.
Anders tappar andan. Det är hans största rädsla att han är för sent ute. Men så säger en tant:
Nej, du blandar ihop med Annika. Hon bodde i de där husen.
Han fortsätter sin jakt, gång på gång får han nej. Utdelningen är dålig.
En dag ser han henne ser han tror är Linnea på andra sidan gatan, men det är missförstånd, kvinnan vänder sig om, men det är inte hon, bara lik.
Han återvänder utmattad till hotellet. Bestämmer sig för att imorgon blir sista försöket.
Nästa dag, ingen energi, men han reser sig, tar en taxi, och på vägen av en slump ser han en musikaffär. På väggen står fioler på rad.
Kan jag hjälpa till? frågar en ung blond expedit.
Ja, kan du visa mig den här fiolen
Vill du prova spela?
Nej Jag letar efter en kvinna, Linnea, som bodde här, hon spelade virtuosfiol.
Linnea? Menar du Linnea Pahlsson?
Jag minns inte efternamnet. Känner du en Linnea Pahlsson?
Ja, men adressen vet jag tyvärr inte. De bor i de här husen. Varför letar du?
Bor de här? Är hon gift?
Ja. Och har en åttaårig son. Hon är i trettioårsåldern.
Anders förstår att han letar efter någon äldre. Men ändå han går ut och ser ett gårdsdike där det växer rönnar, precis som förr.
Där möter han ett äldre par som pekar ut huset:
Där bodde hon, Linnea, med sin mamma. Nu är dottern berömd musiker.
Hon flyttade
Ja, men dottern bor kvar i gamla lägenheten. Du kan gå dit, vet du.
Anders tar sig dit, trycker på portkoden. En man svarar:
Vem söker du?
Till Pahlssons.
När han kommer in får han hjärtklappning och mannen, som är läkare, hjälper honom in och trycker på akupressurpunkter.
I köket dyker flickan upp som ändå är dottern, också Linnea och med tiden förstår Anders att det är hans egen dotter.
Är du min pappa? säger hon och skrattar lite. Han ler, tårarna rinner.
Dottern berättar om livet. Mamman kämpade, hon föddes liten men blev deras styrka. De klarade sig.
Mamma sa alltid: “Jag väntar på honom”. Men du kom aldrig. Hon väntar än.
Till sist får han adressen. Han lovar att åka till sjukhus sedan. Sonen får honom att förstå allvaret men nu ska han till Linnea.
Han går långsamt upp för trappan, trycker på 118, porten öppnas. Där står hon. Det är hon. Bara gråare i håret, men hennes ögon är lika milda. Hon gör plats, han stiger in. De ser på varann, vet inte vad de ska säga.
Linnea, förlåt mig Hans ben viker sig.
Hon kommer fram, tar honom om armarna, lutar pannorna mot varandra.
Det är okej, Anders. Jag väntade.
De gråter lite, skrattar åt minnen, talar i mun på varann.
Dottern ringer på. Hennes man kör dem till sjukhus.
Anders håller Linneas hand på baksätet, tårar rinner.
Nu räcker det, säger Linnea. Nu var vi tillsammans. Nu släpper vi inte taget.
Hon läser en dikt: “… Jag vakar över morgondagens möjligheter, när kvällen är helt blå, och förutspår vårt andra möte, vårt oundvikliga möte.”
Genom Stockholm färdas bilen. Mot lycka nu har Anders hunnit i tid.
