Jag slutade stryka min frus skjortor efter att hon kallade mitt arbete för att bara sitta hemma.
Vad kunde du bli trött på, Majken? På tvserier? På att småprata i telefon med dina tjejer? Jag kommer hem från kontoret som en urkramad citron, och du berättar att din rygg gör ont! sa jag. Det gör den för att jag bär hela familjen på den, medan vissa bara sitter hemma och njuter av livet!
Jag kastade min gaffel mot bordet så hårt att den studsade med ett klirr och landade på golvet. Köttbullen som jag hade stekt i en timme för att få den perfekta ytan som du gillar, låg orörd på tallriken.
Majken stod stilla vid köksvasken. Vattnet fortsatte att porla och sköljde av skummet från tallriken, men hon hörde det inte. I hennes huvud klingade bara en mening: Bara sitter hemma.
Majken, sa jag långsamt medan jag stängde kranen och vände mig mot henne. Hennes händer darrade, och hon gömde dem i fickorna på förklädet. Menar du allvar? Du tror att jag hela dagen bara tittar på serier?
Vad gör du då? svarade jag och lutade mig tillbaka i stolen, med den högtravande minen som har börjat dyka upp oftare på sistone. Vi har inga små barn, Oskar går på universitetet och bor i studentlägenhet. Vår lägenhet är ingen slott, bara en vanlig tvåa. Vad finns det att städa? Robotdammsugaren kör, tvättmaskinen tvättar, multikokaren lagar. Du lever som på semester, inte som i ett riktigt liv. Jag tjänar pengar för att betala för din semester. Har jag inte rätt att komma hem och hitta en nöjd, utvilad fru istället för att lyssna på klagomål om trötthet?
Jag såg på min fru, den jag har delat tjugofem år med. På hennes blick mötte jag den perfekt strukna ljusblå skjortan med tunna ränder. Jag mindes hur hon igår kväll stod vid strykbrädet i fyrtio minuter och pressade ut varje veck, varje manschet för att jag skulle se ut som en modell. Jag mindes hur hon i morse, knappt vaken, sprang till torget för färsk keso, för jag bara gillar pannkakor av hemmakeso. Jag mindes hur hon skurade badkaret, sorterade vinterkläderna, bar hem matkassar
Men jag såg det inte. För mig var rena golv en självklarhet, en het middag en funktion av multikokaren, och nystrukna skjortor växte tydligen på träd i garderoben.
Okej, mumlade Majken. Jag hörde dig. Jag är på semester. Jag bara sitter hemma.
Så bra att vi äntligen förstår varandra, muttrade jag medan jag plockade upp gaffeln från golvet och kastade den i diskhon. Ge mig en ren. Och häll upp starkt te, för förra gången var det lite smutsigt.
Majken räckte mig gaffeln i tystnad och hällde te utan ett ord. Något brast inom henne. Ett högljutt gräl uppstod inte, ingen skånseldning heller. Istället blev köket kallt och tomt, som om fönstren plötsligt hade krossats mitt i vintern.
På kvällen, när jag, mätt och nöjd, slängde mig framför tv:n för att titta på fotboll, smet Majken in i sovrummet. Det var hennes andra skift då. Jag arbetar som avdelningschef i ett stort företag, med strikt dresscode, och byter skjorta varje dag.
Hon tog fram strykbrädet, satte på strykjärnet, men sedan tittade hon på tvättkorgen där hans skjortor stackas efter tvätten skrynkliga, stela efter centrifugeringen, vridna.
Robotmaskinen tvättar, tänkte hon på mina ord. Men strykjärnet kan den inte.
Visst, maskinen tvättar. Men den kan inte stryka. Är det bara småsaker? Det är ju något som de som bara sitter hemma gör för att inte bli uttråkade.
Jag ryckte ur sladden på strykjärnet, lade ner brädet och gömde det bakom skåpet. Jag staplade tvättkorgen i ett hörn av garderoben.
Vila, Majken, sade jag till min spegelbild. Du är på semester.
Morgonen började som vanligt. Jag vaknade av väckarklockan, sträckte på mig och gick in i duschen. Majken var redan i köket med en kopp kaffe. Ingen frukost lagd, bara en paket müsli och en mjölkpaket på bordet.
Var är omeletten? undrade jag när jag kom in, torkade av håret med en handduk.
Jag hann inte, svarade hon lugnt medan hon scrollade i nyheterna på telefonen. Jag vilar. Tänkte ligga lite längre för att samla krafter inför dagens tvserier.
Jag fnös och tänkte att hon bara spelar tröja efter gårdagens bråk.
Okej, låt bli. Müslet är müsl. Jag kollade i garderoben och hittade inte den vita skjortan med manschetter. Jag har ett möte med chefen idag, måste se prydlig ut. Var är den?
I tvättkorgen, svarade Majken utan att titta bort från skärmen.
I tvättkorgen? Smutsig?
Ren. Tvättad. Maskinen tvättar ju.
Jag fuskade med mjölken.
Majken, du skojar? Jag är på tio minuter. Var är den strukna skjortan?
Där den är, bland de andra. Ostrykade.
Jag lade ner skeden långsamt. Ansiktet började rodna.
Så får det vara. Jag kanske överreagerade igår, men det här är ingen anledning att sabotera. Stryk den åt mig. Snabbt.
Majken såg upp på mig. Inga känslor, bara likgiltighet.
Nej, Erik. Jag ska inte stryka. Att stryka är ett arbete, och jag, som du så rätt märkt, jobbar inte. Jag sitter hemma. Att sitta hemma betyder inte att stå vid ett brinnande strykjärn i timmar. Maskinen tvättar låt maskinen stryka också. Eller så gör du själv. Du är ju man, du bär allt på dig. Jag tror att ett strykjärn inte är tyngre för dig än familjens ansvar.
Skämtar du?! skrek jag. Jag har möte! Jag är sen!
Strykjärnet finns i skåpet, brädet också. Du hinner om du skyndar dig.
Jag stormade ur köket, svor tyst. Jag hörde hur jag slängde brädet, hur jag tappade strykjärnet och hur ångan visslade. Tio minuter senare dök jag upp i dörren, röd, rufsig, med en skjorta som hade en färsk men sned veck på bröstet och en krökt krage.
Tack, fru! vrålade jag. Du har räddat mig!
Dörren smällde så att kopparna i vitrinen skakade. Jag drack färdig kaffe och gick iväg. Jag hade planerat att gå till simhallen, som jag länge velat, men tiden hade aldrig räckt på grund av hemmet. Dessutom skulle jag träffa en väninna. Semester, alltså.
På kvällen kom jag hem som en mulen sky. Skjortan var ännu rynkigare, och jag såg ut som någon som övernattat på tågstationen.
Så nöjd? frågade jag och kastade väskan i ett hörn. Chefen stirrade på mig hela mötet. Undrade om min fru blivit sjuk av att jag ser ut så här.
Vad svarade du? frågade Majken nyfiket.
Att hon lekte feminist. Finns det något att äta eller får jag återigen gå på torrfoder?
Frystorkade dumplings, de heter Bulten. De är ganska goda.
Jag gnällde, men orkade inte bråka. Jag åt dumplings rakt ur kastrullen och drog mig tillbaka till sovrummet, där jag smällande slog igen dörren.
En vecka gick, och lägenheten föll så sakta men säkert i kaos. Jag tvättade de få kvarvarande skjortorna i garderoben, men lagret tog snabbt slut. Jag fick lära mig att stryka, men det gick uselt: byxorna hade dubbla sömmar, skjortorna blev gula för jag kunde inte ställa rätt temperatur. En gång brände jag hålet i min favorittröja och skrek i hela lägenheten, och skyllde på Majken för sabotage.
Majken blomstrade däremot. Hon insåg hur mycket fritid hon hade fått. Hon började läsa böcker, promenera i parken, fick en ny frisyr. Hon räckte på ryggen och kände sig lättare.
På fredagskvällen kom jag hem med en kollega, Igor Pettersson. Jag hade sagt till Majken en vecka i förväg om besöket, men hon hade glömt.
Majken! ropade jag från hallen med falsk entusiasm. Välkomna gäster! Vi firar rapporten med Igor!
Majken steg ut i en snygg hemmaklänning med smink.
God kväll, Igor Pettersson, log hon.
Vilken fru du har, Erik! jublade kollegan. Blomstrande och doftande! Du klagade på att hon var sjuk.
Jag rodnade och ledde honom mot köket.
Kom in, Kom in Majken, duka åt oss, tack. Något kallt, något snabbt.
Majken fortsatte le.
Erik, du glömde att vi inte har något. Jag har inte lagat någonting. Men vi kan beställa pizza. Eller sushi. Leveransen är snabb.
Hur kan du inte ha lagat? förvånades jag. Gäster!
Du påminde mig inte. Jag vilade. Jag var på bio.
Igor kände på min skrynkliga t-shirt och sa: Det är synd, du slutar inte stryka. Det ser ledsamt ut bredvid Majken.
När gästen gick hem sprack jag.
Du förödmjukar mig! På en kollega! Nu kommer han berätta att jag lever i en hönsgård och äter pizzan ur kartong!
Vad är fel på pizzan? frågade Majken. Den var god. Ingen disk att tvätta. Du sa ju att hushållet inte skulle vara ett problem.
Börja stryka! ropade jag. Jag ser som en spöke! På jobbet pekar de på mig!
Berätta sanningen, Erik. Säg: Min fru sitter hemma och jag har förbjudit henne att bli trött. Därför stryker jag själv. De kommer förstå. De är moderna.
Jag kan inte stryka! Jag är man! Mina händer är inte gjorda för det!
Anlita hjälp.
Jag stannade upp.
Vem?
En hemmafru, som tvättar, städar och framför allt stryker dina skjortor. Jag har kollat priser. En skjorta kostar trehundra kronor att stryka. Du har sju per vecka, plus byxor och t-shirts. Det blir tio tusen i månaden bara för strykning. Städning är tjugotvå tusen. Matlagning också. Totalt femtio tusen i månaden.
Är du galen? mumlade jag. Femtiotusen? Det är en tredjedel av min lön!
Jag gjorde allt gratis, men fick bara kritik för att jag inte gör nåt. Matematik är envis, Erik. Om du inte värdesätter gratis, betala marknadspriset.
Jag föll ner på soffan och stirrade på Majken. För första gången på länge började någon gammal kugge snurra i mitt huvud.
Majken, men det är ju familj mumlade jag utan den gamla stoltheten. I familjen räknar man inte pengar för soppan.
I familjen respekterar man varandras arbete. När en ser sig själv som herre och den andra som lat tjänare, är det ingen familj längre. Det är utnyttjande. Jag är trött på att vara osynlig, att mitt arbete bara märks när jag slutar göra det.
Jag drog mig tillbaka till gästrummet för att få lite eget utrymme. Helgen gick i tystnad. På lördag försökte jag stryka byxor och brände dem helt. Söndag kämpade jag med att torka en panna som jag spillt kaffe på och bröt ett nagel. Jag upptäckte att damm samlas på två dagar, inte en gång om året. Toaletten rengör sig inte själv. Soptunnan blir illa om man inte tömmer den.
Måndag morgon vaknade jag av en rökig doft. Jag gick in i köket och såg att jag stod i förkläde, bar över kroppen, och försökte vända pannkakor.
God morgon, muttrade jag utan att vända mig. Jag tänkte bara laga frukost.
Majken satte sig vid bordet.
Hur kommer det sig?
Jag släckte spisen, la två missformade, svarta pannkakor på en tallrik och räckte dem åt henne.
Majken, jag hade fel. Jag är en idiot. Jag trodde att allt bara löste sig av sig själv. Du har alltid varit glad, huset rent, maten god. Jag har tagit det för givet. När du slutade så insåg jag hur mycket jag saknade dig. Jag är ledsen.
Jag såg på henne med skuld och trötthet i ögonen. Min rygg värkte efter en timmes strykning av en skjorta. Jag hade ingen aning hur hon klarade av fem eller tio om dagen.
Tack, Erik, svarade hon. Det smakar bra nog.
Majken, sa jag tyst. Kan du göra mig en tjänst? Jag har ett viktigt möte idag. Kan du bara stryka en skjorta? Jag lovar att köpa en diskmaskin, en stor en, så du slipper tvätta för hand. Och vi anlitar en städfirma en gång i månaden så du slipper tvätta fönstren.
Hon log riktigt för första gången på två veckor.
Okej. Ta med skjortan. Men bara en.
En, en! jublade jag. Du är bäst! Jag älskar dig, Marika. (Jag menar Majken.)
Han sprang tillbaka till rummet, och jag åt den brända pannkakan och funderade på hur en liten revolt kan återställa balansen i vår lilla stat som heter Familj.
Sex månader har gått. Jag köpte diskmaskinen och betalar för regelbunden städhOch så lever vi lyckliga i alla våra dagar.
