Jag slutade stryka Sven Anderssons skjortor när han kallade mitt arbete för att bara sitta hemma.
Hur kunde du bli trött, Alva? Trött av tv-serier? Av att babbla med tjejerna på telefonen? Jag kommer hem som en urkramad citron efter jobbet, och du klagar över ryggsmärtor! sa han. Min rygg gör ont för att jag bär hela familjen, medan vissa bara sitter hemma och njuter av livet!
Sven kastade en gaffel mot bordet så hårt att den studsade med ett klirr och föll på golvet. Steaken som Alva stekt i en timme för att få den perfekta ytan som han älskar låg orörd på tallriken.
Alva stod stilla vid köksvasken. Vattnet prasslade vidare, sköljde bort tvålen, men hon hörde bara den enstaka meningen: Bara sitter hemma.
Sven, hon stängde sakta kranen och vände sig mot honom. Händerna darrade, gömda i förkläddet. Menar du allvar? Tror du att jag bara tittar på serier hela dagen?
Sven lutade sig tillbaka i stolen, blicken full av den förnedrande högfärd som vuxit sig starkare de senaste månaderna. Vad gör du egentligen? svarade han. Vi har inga små barn, Arvid är på universitetet i Uppsala, bor i studentlägenhet. Vår lägenhet är ingen palats, bara en vanlig hyresrätt. Vad finns det att städa? Robotdammsugaren kör, tvättmaskinen tvättar, multikokaren lagar. Du har en semester, inte ett liv. Jag tjänar pengar för att betala den här semestern. Och jag har rätt att komma hem till en nöjd, utvilad fru, inte lyssna på klagomål om trötthet.
Alva betraktade mannen som hon delat tjugofem år med. Hon såg hans perfekt strukna, ljusblå skjorta med tunna ränder. Hon mindes hur hon igår kväll stod vid strykbrädan i fyrtio minuter, pressade varje veck och manschett så den såg ut som nyss ur en skräddarsydd katalog. Hon mindes hur hon i morse sprang till Östermalms saluhall för färsk kvarg, för Sven älskar pannkakor gjorda på hemgjord kvarg. Hon mindes hur hon skrubbade badkaret, sorterade vinterkläderna, släpte hemma påsar med mat.
Men han såg det inte. För honom var rena golv en självklarhet, den varma middagen en funktion i multikokaren, och nystrukna skjortor verkade växa på träd i garderoben.
Okej, viskade Alva lågt. Jag hör dig. Jag har en semester. Jag bara sitter hemma.
Bra, nu har vi förstått varandra, muttrade Sven och lyfte gaffeln från golvet för att kasta den i diskhon. Ge mig en ren. Och häll upp te, starkt, för förra gången smakade det som soppa.
Alva räckte honom gaffeln i tystnad, hällde upp te utan ett ord. Inuti henne knäckte något. Det blev ingen högljudd konflikt, ingen krossad porslin. Det blev bara en iskall, tom känsla, som om fönstren i köket plötsligt sprängdes mitt i vintern.
På kvällen, när Sven, mätt och nöjd, lagde sig framför tv:n för att titta på fotboll, gick Alva in i sovrummet. Vanligtvis började hennes andra skift då. Sven var chef på ett stort företag i Stockholm, med strikt klädkod och daglig bytesturnering av skjortor.
Hon tog fram strykbrädan, ställde på en brinnande strykjärn, men stirrade sedan på korgen med hans skjortor, staplade som berg efter tvätt. De var skrynkliga, hårda efter centrifugen, vridna.
Robotmaskinen tvättar, tänkte hon på hans ord. Maskinen tvättar.
Det var sant. Maskinen tvättade, men ingen maskin kunde stryka. Men var det ändå så viktigt? Det var väl bara något för dem som bara sitter hemma och blir uttråkade.
Alva ryckte ur sladden till strykjärnet, lade ner brädan i garderoben och gömde den bakom en låda. Hon placerade korgen med de skrynkliga skjortorna prydligt i hörnet av garderoben.
Vila, Alva, sa hon till sin spegelbild. Du har en semester.
Morgonen började som vanligt. Sven vaknade av alarmet, sträckte sig och gick till duschen. Alva var redan i köket och drack kaffe. Hon hade inte lagat frukost; på bordet låg en låda med müsli och en kartong mjölk.
Var är omeletten? undrade Sven när han kom in, torkade av sig håret med en handduk.
Jag hann inte, svarade Alva lugnt medan hon scrollade nyheterna på telefonen. Jag vilar. Tänkte ligga lite längre och samla kraft inför dagens tv-serier.
Sven suckade och tänkte att hans fru bara tjatar efter gårdagen.
Okej, glöm det. Müslet är musli. Jag kollade i garderoben, men kunde inte hitta den vita skjortan med manschettknapparna. Jag har ett möte med vd:n idag, måste se bra ut. Var är den?
I korgen, svarade Alva utan att titta upp.
I korgen? Smutsig?
Ren. Tvättad. Maskinen tvättar.
Sven hostade sig i mjölken.
Alva, vad gör du? Skämtar du? Jag måste gå om tjugo minuter. Var är den strukna skjortan?
Där, med de andra. Oförstrukna.
Sven lade ner skeden långsamt, hans ansikte rodnade.
Så, nog med cirkusen. Jag kanske överreagerade igår, men det är ingen ursäkt för sabotage. Gå och stryk min skjorta. Snabbt.
Alva mötte hans blick. Det fanns varken rädsla eller ilska, bara likgiltighet.
Nej, Sven. Jag stryker inte. Att stryka är arbete, och jag, som du rätt märkte, arbetar inte. Jag sitter hemma. Att bara sitta hemma betyder inte att stå vid ett glödande järn i timmar. Maskinen tvättar låt maskinen också stryka. Eller så gör du själv. Du är ju man, du bär allt på dig själv. Jag tror att ett strykjärn inte är tungare för dig än ansvaret för familjen.
Skämtar du?! skrek Sven. Jag har ett möte! Jag är sen!
Strykjärnet är i garderoben, brädan där också. Du hinner om du skyndar dig.
Sven rusade ut ur köket, svärde mellan tänderna. Han snubblade på brädan, tappade strykjärnet, hörde det vissla när ångan brände honom. Tio minuter senare dök han upp i dörren, röd, fräckt uppklädd, med en skrynklig, men ändå nytryckt veck på bröstet och en krökig krage som pekade åt alla håll.
Tack, fru! ropade han. Du räddade mig!
Dörren slog så hårt att kopparna i skafferiet darrade. Alva drack färdigt sitt kaffe och gick för att förbereda sig. Hon hade planerat att gå till simhallen, något hon länge velat göra men som aldrig fick plats i hushållets kaos. Dessutom skulle hon träffa sin vän, Ebba, för en fika på en liten uteservering i Gamla stan. En semester, som hon kallade den.
På kvällen kom Sven hem som ett mörkt moln. Skjortan var ännu mer skrynklig, som om han hade övernattat på perrongen.
Så, nöjd? frågade han, kastade sin portfölj i hörnet. Chefen stirrade på mig hela mötet. Frågade om jag var sjuk, för så här såg jag ut.
Vad svarade du? undrade Alva.
Att min fru lekte feminist. Finns det något att äta, eller får jag fortsätta med torrt bröd?
Frysta köttbullar i frysen. De heter Köttbullar Deluxe.
Sven gnällde, men orkade inte bråka. Han lagade köttbullarna, åt dem rakt ur kastrullen och smet in i sovrummet, där han demonstrativt slog igen dörren.
En vecka gick, och lägenheten föll sakta men säkert i oreda. Nej, Alva städade, tvättade, torkade damm på de synliga ytorna, men magin i hemmet försvann. Handdukar som brukade dyka upp i badrummet som trollformler försvann, doften av kanelbullar försvann, och framför allt försvann de strukna plaggen.
Sven led. Först försökte han klä sig i kläder som gömts i garderobens djup, men lagret tog snabbt slut. Han fick lära sig använda strykjärnet, men hans händer var som om de hade två vänstra fingrar. Skjortornas knappar började bli gula, hans tröjor fick fläckar för han inte kunde ställa rätt temperatur. En gång brände han hål i sin favorittröja och skrek i hela lägenheten, anklagade Alva för sabotage.
Alva blomstrade istället. Hon insåg plötsligt hur mycket fritid hon hade fått. Hon började läsa, promenera i Djurgården, fick en ny frisyr, rätade på ryggen och kände att hon kastade av sig en tung säck från axlarna.
På fredagskvällen kom Sven hem med en kollega, Gustav Lindgren. Sven hade varnat för detta en vecka i förväg, men Alva hade glömt.
Alva! ropade Sven från hallen med en onaturligt pigg röst. Välkomna gäster! Vi firar rapporten!
Alva steg in i korridoren, iklädd en vacker hemmadräkt med smink.
God kväll, Gustav Lindgren, log hon.
Vilken fru du har, Sven! jublande kollegan. Hon blommar och doftar! Du klagade på att hon var sjuk.
Sven rodnade och försökte föra Gustav in i köket.
Kom in, kom in Alva, duka bordet, tack. Något kallt, lite gurka, snabbt nåt varmt.
Alva fortsatte le.
Sven, du har glömt. Vi har inget. Jag har inte lagat. Men ni kan beställa pizza. Eller sushi. Leveransen är snabb.
Hur menar du inte lagat? förvånad Sven. Gäster!
Du påminde mig inte. Jag var på bio.
Gustav kände av spänningen och försökte rädda situationen:
Kom igen, Sven, slappna av. Pizza är en bra idé! Jag gillar Pepperoni.
Sven, tänderna gnisslade, plockade upp telefonen och beställde pizza. Hela kvällen satt han på nålar. Han såg hur Gustav tittade på hans skrynkliga t-shirt (Sven hade slutat stryka helt, men bredvid Alvas välvårdade framtoning såg det ynkligt ut). Han såg att bordet saknade den överflöd han brukade skryta med inför vänner.
När gästen gick, exploderade Sven.
Du vanvördigar mig! På medvetenhet! Före kollegan! Alla ska veta att jag bor i ett svinod och äter pizza ur kartong!
Vad är fel på pizzan? frågade Alva. Den var god. Ingen disk att tvätta. Du sa ju att hushållet inte skulle vara ett problem.
Börja stryka! skrek han. Jag ser ut som ett krångel! På jobbet pekar de på mig med fingret!
Berätta sanningen, Sven. Säg: Min fru sitter hemma, jag har förbjudit henne att bli trött. Så jag stryker själv. De förstår. De är moderna människor.
Jag kan inte stryka! Jag är en man! Mina händer är inte gjorda för det!
Anställ då en städhjälp.
Sven stannade upp.
Vem?
En hemhjälp, som tvättar, städar och framför allt stryker dina skjortor. Eftersom mitt arbete är bara att sitta hemma utan lön, låt oss hyra en professionell. Jag kollade priser. Att stryka en skjorta kostar omkring 300 kronor. Du har sju per vecka, plus byxor och t-shirts runt 10000 kronor i månaden bara för strykning. Städning är ytterligare 20000, matlagning ännu mer. Totalt kanske 50000 kronor.
Är du galen? mumlade Sven. Femtiotusen, det är en tredjedel av min lön!
Jag gjorde det gratis, men fick kritik för att vara lat. Matematik är envis, Sven. Om du inte värdesätter gratis, betala marknadspriset.
Sven föll ihop på soffan, stirrade på sin fru, och för första gången på länge började de rostiga kugghjularna i hans medvetande snurra.
Alva, det är ju familjen mumlade han utan sin tidigare stolthet. I familjen räknar man inte pengar på soppan.
I familjen respekterar man varandras arbete. När en ser sig själv som herre och den andra som lat tjänare, är det ingen familj längre, utan exploatering. Jag är trött på att vara osynlig, mitt arbete märks bara när jag slutar.
Alva gick till gästrummet och sökte en egen fristad.
Helgen förlöpte i död tystnad. Sven vandrade omkring, vilsen. På lördagar försökte han stryka byxor och brände dem helt. På söndagar kämpade han med att torka en spis som han översvält med kaffe och bröt ett nagel. Plötsligt upptäckte han att damm samlades inte en gång om året, utan på två dygn. Toaletten rengjordes inte av sig själv. Soptunnan luktade om den inte tömdes.
Måndag morgon vaknade Alva av en brännande doft. Hon gick in i köket. Där stod Sven i förkläde, naken överkropp, och försökte vända pannkakor.
God morgon, muttrade han utan att vända sig. Jag bestämde mig för att laga frukost.
Alva satte sig vid bordet.
Varför?
Sven stängde av spisen, la två missbildade, svarta pannkakor på en tallrik och räckte dem till henne.
Alva, jag var fel.
Han sänkte huvudet.
Jag är en idiotHan sträckte ut sin hand, lade den mjukt på hennes knä och viskade: Tack för att du är min egen magiska aurora i detta stilla, gåtfulla kök.
