Jag ska påminna dig – Fru Marianne, här får jag inte till snirkeln, – viskade den ledsne andraklassaren Tim, och petade med penseln på det bångstyriga, felböjda, gröna bladet han målat på sin blomma. – Försök att trycka lite mindre på penseln, min vän… Så där, led den över pappret som en fjäder över din handflata. Titta – nu blev det ingen snirkel utan ett riktigt konstverk! Vem har du gjort den här skönheten till? – Till mamma! – log pojken soligt, stolt över att ha besegrat det envisa bladet. – Hon fyller år idag! Det här är min present! Så började fröken Marianne, en äldre lärare i svenska förhållanden, att le och fundera på hur länge mammor egentligen fått så vackra gåvor av sina barn. Tim hade tydlig talang för teckning – kanske skulle hon ringa hans mamma och föreslå konstskola? Då får hon också höra om hon blev glad för presenten… När mörkret fallit ringer Tims mamma, Lena Karlsson, och berättar bistert att Tim imorgon inte kommer till skolan – han har förstört hennes födelsedag, kommit hem genomblöt och med smutsig hundvalp gömd under jackan, och nu ligger han sjuk med feber. Den blommiga målningen kallar hon bara ”en blaffig klump”. Men fröken Marianne minns något mer – en gång var också Lena en liten flicka som räddade en skabbig kattunge från gårdens busar och grät av förtvivlan när katten kastades ut hemma. I sitt gamla fotoalbum hittar hon teckningar och bilder från då – Lena med kattungen i famnen, klassen samlad runt henne, och färgstarka barnmotiv fulla av godhet. Hon går hem till Lena för att påminna henne: om att Tims feber och smutsstrimmiga blomblad är mindre viktiga än modet han visade när han plockade upp en hjälplös valp medan andra mobbade; att barnens teckningar, kladdiga men hjärtliga, är de vackraste gåvor en mamma kan få; och att godhet och empati går i arv, om vi bara minns den del av oss själva som en gång vågade försvara det svaga. Till slut rusar Lena ut, letar febrilt efter valpen och återvänder hem. Nya dagar kommer – och hemma på väggen sätter hon in Tims färgkladd i en ram, ler mot den och vet att det är hennes finaste gåva. Och på slutet, när Tim lämnar över en ny teckning: en solig pojke, en lurvig hund, en liten flicka i gammaldags skolklänning – och läraren själv, fru Marianne, med värme och visdom i blicken. I ett hörn står, målat med gröna blad och snirklar: ”Jag minns.” Jag ska påminna dig – om hjärtats färger och barndomens mod.

JAG SKA PÅMINNA DIG

Märta Sofia, jag får inte till krullet här, viskar lågmält andraklassaren Teo och petar med sin pensel på det trilskande gröna bladet i blomman han målat.
Såja, tryck inte så hårt på penseln, vännen… Se, använd den som ett fjäderlätt smek över handflatan. Där! Vad fint krullet blev! ler den äldre lärarinnan. Vem målar du den här vackra blomman till?
Till mamma! strålar pojken, nu stolt över sitt arbete och att ha klarat av det svåra bladet. Hon fyller år idag! Det här är min present!
Så glad din mamma ska bli, Teo. Men vänta lite, stäng inte skissblocket ännu. Låt färgerna torka så att de inte kladdar ut. Riv försiktigt loss sidan när du kommer hem. Du ska se, din mamma kommer älska det!
Lärarinnan låter blicken vila en stund på Teos mörka rufsiga huvud böjt över pappret och ler smått. En sån vacker present till mamma! Länge sedan hon såg något så fint. Teo har verkligen känsla för konst! Hon borde ringa hans mamma, föreslå att han får börja i målarskola. En sådan talang ska inte spillas bort.
Och samtidigt kan hon fråga sin gamla elev om hon gillade gåvan? Själv kan Märta Sofia knappt slita blicken från blommorna som tycks börja prassla till liv på pappret.
Han har det efter sin mamma, det är säkert! Linnea ritade också otroligt fint i den åldern…

*****

Märta Sofia, det är Linnea, Teo Karlssons mamma, hörs en röst i telefonen på kvällen hemma hos lärarinnan. Jag ringer för att säga att Teo inte kommer imorgon, säger rösten bestämt och kyligt.
Hej, Linnea! Har det hänt något? undrar Märta Sofia vänligt.
Nog har det, ja! Den lilla rackarn förstörde hela min födelsedag! Och nu ligger han med feber, ambulansen har just åkt härifrån.
Men vad menar du, Linnea? Han gick ju hem glatt och frisk med din present…
De där kladdarna?
Kladdar? Vad säger du! Han målade ju så fina blommor till dig! Jag tänkte ringa dig, föreslå målarskola…
Jag har ingen aning om vad det var för blommor, men för ett rufsigt bylte var jag då inte beredd!
Bylte? Vad pratar du om? Märta Sofia känner sig alldeles förvirrad, lyssnar tålmodigt medan den unga kvinnan hetsar på i telefonen. Linnea, vill du att jag kommer förbi en stund? Jag bor ju nära…
Med moderns godkännande, som en gång själv varit hennes elev, går Märta Sofia ut, tar med sig ett gammalt fotoalbum, tjockt av blekta bilder och minnen från sin allra första klass, och kliver ut i den svenska kvällen.

I Linneas ljusa kök råder oreda. Hon plockar undan tårtan, ställer in disk i hon och berättar:
Hur Teo kom hem sent, dropprande av smuts och vatten från jacka och byxor…
Hur han drog fram en blöt hundvalp, stinkande av sopor. Hur han hade klättrat ner i gropen efter valpen som några pojkar slängt dit! Boken förstörd, albumet fullt av kladdiga fläckar och sedan kom febern, nästan trettionio grader på en timme…
Hur gästerna gick utan att ens smaka tårtan, doktorn från akuten röt åt henne för att ha försummat sitt barn…
Så jag bar tillbaka valpen till soptippen när Teo somnat. Albumet ligger på elementet och torkar. Inte ens blommor finns kvar, faktum är att allt är totalt förstört! snäser Linnea irriterat.

Hon märker inte hur Märta Sofias min blir allt bistrare för varje ord. Och när hon berättar om valpens öde, svartnar lärarinneans ansikte helt. Hon smeker varsamt det förstörda albumet och säger sakta…
Om de gröna krullbladen, de levande blommorna… Barnets envishet och mod. Om pojkhjärtat som stod upp mot orättvisa, och de där odågorna som slängde den försvarslösa valpen i hålet.
Sedan reser hon sig, tar Linnea vid armen och leder henne till fönstret.
Titta där, där är gropen. Teo kunde ha drunknat, men tänkte han på det just då? Eller tänkte han kanske på blommorna han målat, livrädd att förstöra sin gåva?
Och minns du, Linnea, hur du på nittiotalet grät på bänken utanför skolan, med en hittekattsunge i famnen, tagen från några äldre killar?
Hur hela klassen klappade på henne och väntade på din mamma. Hur du inte ville gå hem, anklagade dina föräldrar då de slängde ut “det där ludna byltet” Tur de ändrade sig!
Jag ska påminna dig! Och om din Ture, som du aldrig ville lämna! Och snälla Ludvig, hunden du växte upp med, och kråkan med trasig vinge du vårdade i djurhörnan…

Märta Sofia plockar fram ett gulnat foto ur sitt album: En späd flicka i vit förklädesklänning klamrar en ullig kattunge och ler mot klasskamraterna. Med mjuk men bestämd röst fortsätter hon:
Jag ska påminna dig om den godhet som trots allt blommade i ditt hjärta…
Bakom bilden faller en barnteckning, blekt av åren, där en liten flicka håller en lurvig valp i ena handen och klamrar sig fast i mammas hand med den andra.
Om det vore upp till mig, fortsätter Märta Sofia stramare, skulle jag pussa Teo och valpen hundra gånger! Och rama in de där färgfläckarna! Det finns ingen bättre present för en mamma än att ens barn växer upp till en människa!

Hon ser inte hur Linneas ansikte förändras för varje ord som sägs, hur hon allt oftare blickar mot Teos stängda sovrumsdörr, hur hon vitnar om knogarna kring albumet…
Märta Sofia! Snälla, kan du sitta hos Teo en stund? Bara några minuter, jag är snart tillbaka!
Under lärarinnans milda blick slänger Linnea på sig rocken och skyndar ut.
Barfota springer hon mot soptippen, bryr sig inte om de blöta skorna, ropar och letar bland lådor och skräpbuntar. Då och då kastar hon oroliga blickar hemåt Kommer han förlåta?

*****

Teo, vem är det som sticker ner nosen bland blommorna? Är det din kompis Dikka?
Javisst, Märta Sofia! Visst är han söt?
Absolut! Med stjärnfläcken på tassen och allt! Jag minns hur jag och din mamma fick skrubba rent de där tassarna, skrattar lärarinnan vänligt.
Jag tvättar hans tassar varje dag nu! säger Teo stolt. Mamma säger: har du fått en vän, ska du vårda den. Hon har till och med köpt en egen balja åt honom!
Du har en fin mamma, ler Märta Sofia. Du målar något nytt till henne nu igen?
Ja, och den här gången till en ram. Hon har ramat in de gamla kladdarna, men ändå ler hon när hon ser dem. Hur kan man le åt kladd, Märta Sofia?
Kladd? fnissar lärarinnan. Det går bra, om det kommer från hjärtat. Och du, hur går det på konstskolan? Trivs du?
Jättemycket! Snart kan jag måla mammas porträtt! Då blir hon glad! Men tills dess… Teo rotar i väskan och plockar fram ett vikt papper. Det här är till dig från mamma. Hon har börjat måla igen!
Märta Sofia vecklar upp papperet och klappar Teo varsamt på axeln.
Där, på pappret, ler Teo själv överlycklig bland färgsprakande blommor, med armen om Dikka som ser på honom med tillgivenhet.
Till höger står en liten ljushårig flicka i urmodig skolklänning med en ullig kattunge i famnen
Och till vänster, bakom en hög läxböcker från lärarens pulpet, sitter en klok och leende Märta Sofia och ser på barnen med oändlig värme.

I varje streck och penseldrag känner hon den innerliga, gränslöst stolta moderskärleken.
Märta Sofia torkar bort en tår och ler ljust i hörnet på teckningen, utsmyckat med blommor och smala gröna slingor, vilar ordet: “Minns”.