Jag Ska Påminna Dig — “Fröken Maria, det blir inget fint snirkel här”, mumlade lille tvåan Temme bekymrat och pekade med penseln på det envisa gröna bladet på sin blomma som böjde sig åt fel håll. “Du, vännen, tryck bara lite mjukare med penseln… Sådär, låt den dansa över pappret som en fjäder mot din handflata. Ja! Titta! Inte bara en snirkel – det där var ju strålande!” log den äldre lärarinnan. “Vem har du målat den här skönheten för?” “För mamma!” sken pojken upp, glad över det bångstyriga bladet han till slut fick på plats. “Hon fyller ju år idag! Det här är min present!” Stoltheten i Temmes röst växte efter frökens beröm. “Din mamma är verkligen lycklig, Temme. Vänta lite bara, stäng inte skissblocket än. Låt färgen torka så den inte kladdar. När du kommer hem kan du försiktigt riva ut sidan. Du ska se, din mamma kommer att älska det!” Fröken Maria kastade en sista blick på den mörka hårvirveln böjd över albumet och återvände, leende för sig själv, till katedern. Tänk, present till mamma! Det var länge sedan någon fått en så fin gåva. Temmes talang för att måla är uppenbar! Jag borde ringa hans mamma och tipsa om att skriva in pojken i kulturskolan – en sådan talang får inte gå förlorad. Och samtidigt fråga min gamla elev vad hon tyckte om presenten? Själv kan jag knappt slita blicken från blommorna som slagit ut över pappret. Det känns nästan som att de börjar prassla närsomhelst, med sina levande små blad och snirklar. Ja, Temme är så lik sin mamma! Definitivt! Laris var också otroligt duktig på att rita när hon var i hans ålder… ***** “Fröken Maria? Det är Larisa, mamma till Artyom Kott,” ljöd det i lärarinnans telefon på kvällen. “Jag ringer för att säga att Artyom inte kommer till skolan imorgon.” Rösten från den unga kvinnan var kylig. “Hej, Larisa! Har det hänt något?” undrade Maria nyfiket. “Ja! Han har sabbat hela min födelsedag, den lilla marodören! Och nu ligger han här med feber, ambulansen åkte precis!” “Vänta, Larisa, har han fått feber? Han gick ju hem frisk, med din present…” “Den där kladdiga saken?” “Kladd? Vad säger du? Han målade ju så vackra blommor till dig! Jag skulle just ringa och föreslå kulturskolan…” “Jag vet inte vad det föreställde, men aldrig att jag räknade med en skitig boll till present!” “Vad menar du nu?!” Maria blev alltmer förbryllad när hon lyssnade på sin forna elevs ivriga, förvirrade förklaring. “Vet du vad, Larisa, har du något emot om jag kommer förbi en snabbis? Jag bor ju precis intill…” Bara några minuter senare, med tillstånd från sin gamla, nu vuxna, elev – som dessutom blivit mamma till hennes nuvarande elev – gick Maria, med ett tjockt fotoalbum och barndomsteckningar från sitt allra första anförtrodda klassrum under armen, ned för trappan. I köket, där Larisa tog emot henne, rådde kaos. Tårtan ställdes undan, smutsig disk lades i blöt, och mamman började berätta: Hur sonen kom hem sent, blöt, med lera rinnande längs ryggsäcken och byxorna… Hur han, innanför jackan, gömde en dyngsur hundvalp som stank sopor lång väg! Han hade kastat sig efter valpen, som några ungar slängt ner i en vattenfylld grop! Och skolböcker förstörda, färgklickarna i albumet – så fula att man gråter. Samt febern, som på en timme sköt i höjden till nästan trettionio… Hur gästerna gick innan de hann smaka tårtan, hur doktorn från akuten skällde ut henne, den oansvariga mamman, för att hon inte haft koll… “Så jag tog valpen tillbaka. Lade honom på soptippen när Temme sov. Albumet ligger där, på elementet och torkar. Inte ett spår av blommorna finns kvar efter all blötan!” fräste Larisa missbelåtet. Hon märkte inte alls hur Maria blev allt dystrare. Och när hon berättade om hundvalpens öde, blev Maria svart som åskmoln. Hon såg strängt på Larisa, smekte ömt det förstörda albumet och började lugnt berätta… Om gröna snirklar, levande blommor… barnets iver, mod som överträffar åldern. Pojkhjärtat, som inte kunde tåla orättvisor, om ligisterna, som slängt det hjälplösa djuret i gropen. Så reste hon sig, tog Larisa vid handen och ledde henne till fönstret: “Ser du där borta – det är just den gropen. Det hade kunnat gå illa, Temme kunde drunknat. Tror du han tänkte på det i stundens hetta? Eller tänkte han kanske på blommorna han målat, de han knappt vågade andas på för att inte förstöra presenten till dig?” “Kanske har du glömt, Larisa, hur du själv, i slutet av nittiotalet, satt gråtande på skolbänken med en mager kattunge tryckt mot bröstet som fräcka grabbar slängt ifrån sig? Hur vi allihop smekte den och väntade på din mamma? Hur du inte ville gå hem, och skällde ut dina föräldrar när de slängde ut den ‘hopplösa hårbollen’? Tur att de ångrade sig till sist! Jag ska påminna dig! Och Tjockisen din, som du inte kunde ta farväl av! Den lappörade Morten, dvärghunden som följde dig ända till gymnasiet, och kråkan med det brutna vinget som du tog hand om i smådjurshörnan…” Maria tog försiktigt fram ett gammalt foto: en späd tjej i vit förkläde, hållande en ludig katt, leende mot klasskamraterna. Med stadig röst fortsatte hon: “Jag ska påminna dig om den godhet som trots allt alltid blommade i ditt hjärta…” Efter bilden föll även en barns teckning ur albumet: en liten flicka med en lurvig katt i famnen och ett fast grepp om mammans hand. “Om jag fick bestämma”, sa Maria strängare, “skulle jag pussa både Artyom och valpen, och sätta färgklickarna i en ram! För inget är en bättre gåva till en mamma än att få se sitt barn växa upp till en fin människa!” Hon märkte inte hur Larisa för varje ord blev mer och mer rörd. Oroade blickar kastades mot Temmes dörr. Fingrarna knöt sig om albumet… “Maria! Snälla, kan du vaka över Temme en stund? Bara några minuter! Jag kommer tillbaka!” Under lärarinnans vakande blick slet Larisa på sig kappan och rusade ut. Hon sprang rakt ut mot soptippen. Brydde sig inte om genomblöta skor, letade under kartonger och bland soppåsar, ropade och kastade blickar mot fönstren därhemma… Skulle han förlåta? ***** “Temme, vem är det som har näsan bland blommorna där? Är det din vän – Dicken?” “Jajemän, fröken! Lik eller hur?” “Verkligen! Titta, vita stjärnfläcken syns på tassen också! Jag minns när jag och din mamma skrubbade de där tassarna”, skrattade lärarinnan. “Jag tvättar dem varje dag nu! Mamma säger, skaffar du en vän så får du ta hand om honom! Hon har fixat ett särskilt badkar till oss!” “Du har en härlig mamma”, log Maria. “Målar du en ny present till henne?” “Japp, ska rama in den. Hon har faktiskt färgklickarna i ram på väggen, och ändå ler hon varje gång hon tittar på dem. Kan man verkligen le åt sånt, fröken Maria?” “Åt färgklickarna? Man kanske kan, om de kommer från hjärtat. Säg mig, vännen, hur går det på kulturskolan nu? Går det bra?” “Jajamän! Snart kan jag måla ett porträtt av mamma! Det kommer hon att bli glad för! Men tills dess– här!” Plötsligt tog Temme fram ett vikt papper ur väskan, “Den är från mamma. Hon tecknar med nu.” Maria vek ut arket och lade handen på pojkens axel. Där, på det vita pappret, log Temme själaglad, handen på huvudet på en förälskad, svart lurvig blandrashund. Till höger stod en liten blond tjej i en gammaldags skoluniform, hårt hållande om en lurvig kattunge… Och till vänster, bakom lärarbänken full av läroböcker, satt själv hon – fröken Maria – med ett leende fyllt av klokhet och oändlig värme, blickande mot de lyckliga barnen. Maria kände i varje penseldrag, varje färgstänk, en hemlig, bottenlös modersstolthet. Hon torkade diskret bort tårarna, och plötsligt log hon varmt – i hörnet av teckningen, inramad av blommor och gröna snirklar, fanns bara ett enda ord: “Jag minns.”

Jag måste bara berätta vad som hände idag, för det var helt otroligt på sitt sätt. Tänk dig, vi satt i bildsalen, det var nästan tyst, du vet när det bara hörs lite penselsudd och någon som prasslar med papper. Då suckar lille Theodor, han går i tvåan, och säger rätt så bekymrat: “Fröken Margareta, jag får inte till snirkeln här.” Han menade det där lilla bladet på blomman han målade. Det ville liksom inte svänga åt rätt håll.

“Dra bara lite lättare, gubben min,” sa jag och log. “Tänk att du smeker din handflata med ett fjäderlätt penseldrag Så! Titta! Nu blev det riktigt snyggt. Vilket blad, Theodor! Vem målar du den till?”

“Till mamma! Hon fyller år idag. Det här är min present!” Och du kunde se hela honom lysa. Stoltheten liksom bubblade när han pratade.

“Åh, du gör henne så lycklig, Theodor. Men vänta lite innan du river ut pappret låt det torka först. När du kommer hem kan du ge henne det. Jag lovar, hon kommer bli jätteglad!” Och där satt jag och njöt av hur han kämpade och var så noga. Man borde kanske ringa hans mamma och föreslå att han börjar i kulturskolan Sånt här ska man inte slarva bort.

Jag minns själv hur Therese, Theodors mamma, kunde sitta fördjupad i sina teckningar när hon var liten så nu förstår jag varifrån han har fått det. Äpplet faller inte långt från trädet, du vet

*****

Senare på kvällen ringer telefonen hemma hos mig. Det är Therese, Theodors mamma.

“Hej Margareta, det är Therese här, Theodors mamma. Jag ville bara säga att Theodor inte kommer till skolan imorgon.” Hon pratade sådär strikt och snabbt, du vet när man hör att allt inte står rätt till.

“Åh, hej Therese! Har det hänt något?” frågade jag så försiktigt jag kunde.

“Ja, du, han har förstört hela min födelsedag! Och nu ligger han med feber, ambulansen var precis här.”

“Vänta feber? Han var ju frisk när han gick från skolan, han hade present med till dig”

“Men du menar de där kladdarna?” sa hon irriterat.

“Kladdar? Nej men Therese! Han målade ju fantastiska blommor till dig! Jag tänkte till och med ringa dig och föreslå kulturskolan”

“Jag vet inte vad det var för blommor, men någon lortig klump hade jag inte räknat med i alla fall!”

“Klump? Vad menar du nu?” Jag blev helt ställd och fick en lång, förvirrad förklaring om hur han kommit hem genomblöt och smutsig, med en skrikande valp innanför jackan. Han hade tydligen kastat sig ner i ett smältvattensdike efter den där stackars hunden som några ungar hade slängt i, och böckerna var helt förstörda. Och nu låg han med nästan 39 graders feber, gästerna hade gått, och ambulanspersonalen hade till och med klandrat Therese för att hon inte hade tillräcklig koll på honom.

“Så jag bar ut valpen igen, tillbaka till sopberget där han hittade den. Och teckningen den torkar på elementet, men det syns knappt vad det skulle föreställa längre,” muttrade hon.

Jag såg hur ledsen Theodors mamma var, men blev själv mest bedrövad. Och när hon nämnde hur hon lämnat tillbaka valpen, rann bägaren nästan över. Jag föreslog att jag skulle komma förbi en stund, jag bor ju ändå runt hörnet.

Jag drog på mig kappan, tog med mig mitt gamla fotoalbum med bilder och teckningar från min första klass jag hade i början av nittiotalet, och gick över.

Det var rörigt hos Therese när jag kom, halvätna tårtor och disk överallt. Hon berättade om hur Theodor kommit hem sent, blöt och smutsig, och hur han släpade in en dyblöt valp som luktade sopor på mils avstånd. Hur han försökt rädda den, och förstört både kläder och skolböcker. Och nu låg med hög feber, och gästerna hade fått gå hem utan tårta. Hela tiden hörde jag hur upprörd och ledsen hon var.

Men det gick inte att ta fel på min egen ilska över vad som hänt med valpen. Försiktigt lade jag handen på den blöta teckningen och började berätta om snirklarna, blommorna, barnets iver och mod. Om ett hjärta som inte stod ut med orättvisa, och modet att trots allt klättra ned i ett iskallt dike för att hjälpa någon svag. Och så tog jag henne till fönstret:

“Det där är diket,” visade jag henne. “Tänk om Theodor hade drunknat där Men det var nog inte det han tänkte på då. Kanske tänkte han bara på blommorna han målat till dig, och var så rädd att inte förstöra sin present.”

Jag påminde henne om hur hon själv, en gång för länge sedan, satt på bänken utanför skolan och grät efter att någon kastat ut hennes lilla kattunge och hur vi alla i klassen försökte trösta dig och vänta in din mamma. Hur vi hjälpte dig att rädda den där lilla bollen med päls, Tusse, och alla djur du tog hand om genom åren till och med den där skadade kajan.

Jag tog fram ett gammalt foto från albumet, där en liten flicka i vit skolförkläde krama om sin katt och log mot alla klasskompisar som ville klappa.

“Jag vill bara påminna dig, Therese om den där godheten du bar på redan som liten.”

Och så lade jag fram en barnteckning en liten flicka håller en lurvig katt med ena armen, och den andra handen håller hon hårt i sin mammas.

“Hade jag fått bestämma,” sa jag lite strängare, “skulle jag ge både Theodor och den där valpen en puss och sätta deras ‘kladdar’ i ram på väggen! För det finns inget finare än att uppfostra en människa av sitt barn.”

Jag såg hur Therese förändrades medan jag pratade, hur hon sneglade oroligt mot Theodors rum och klämde det blöta albumet med vita knogar.

“Margareta! Kan du sitta med Theodor en stund? Jag måste bara”

Jag såg henne ila ut, ta på sig skorna i farten och rusa iväg åt soptippen till. Hon tänkte väl bara på den där stackars valpen nu, letade under kartonger och rotade i sopor med våta strumpor förlåtande eller ej, hon brydde sig.

*****

Sen, veckor senare, frågade jag Theodor i klassrummet: “Vem är det som sticker in nosen bland blommorna där på din teckning? Kan det vara din vän, Disa?”

“Japp, det är hon! Ser du den vita stjärnan på tassen? Mamma och jag skrubbade ju hela henne för att få bort sopen ur pälsen,” flinade Theodor stolt.

“Jag tvättar hennes tassar varje dag nu! Mamma säger att har man skaffat vän, då tar man hand om den. Vi har till och med en egen liten balja till henne.”

“Din mamma är riktigt klok,” skrattade jag. “Målar du något till henne nu igen?”

“Japp, jag tänkte sätta det i ram. Just nu har hon ju bara det där gamla bläckplumpiga pappret i ram, och ändå står hon och ler åt det varje dag. Kan man verkligen le åt en kladd, Margareta?”

“Du Om den kommer från hjärtat, då kan man,” sa jag och blinkade. “Hur går det annars på kulturskolan nu då?”

“Det går så bra! Snart ska jag måla ett porträtt av mamma åh, hon blir nog glad!”

Så plockade Theodor upp ett hopvikt papper ur ryggsäcken. “Det här är till dig, från mamma också. Hon målar med mig nu,” sa han stolt.

Jag vek upp pappret: Där stod Theodor, sprudlande och glad, med armen om svarta Disa som stirrade på honom med beundrande ögon. Till höger om dem stod en liten, ljus tjej i gammaldags skoluniform med en katt i famnen. Och längst bort, vid katedern som dignade av böcker, satt jag själv, leende och med de där klokaste lärarögonen man kan tänka sig.

Jag blev tårögd, för i varenda penseldrag kände jag den där stoltheten. Och i hörnet stod det, utsmyckat med färgglada snirklar: “Jag minns.”

Och det gör jag, verkligen.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Jag Ska Påminna Dig — “Fröken Maria, det blir inget fint snirkel här”, mumlade lille tvåan Temme bekymrat och pekade med penseln på det envisa gröna bladet på sin blomma som böjde sig åt fel håll. “Du, vännen, tryck bara lite mjukare med penseln… Sådär, låt den dansa över pappret som en fjäder mot din handflata. Ja! Titta! Inte bara en snirkel – det där var ju strålande!” log den äldre lärarinnan. “Vem har du målat den här skönheten för?” “För mamma!” sken pojken upp, glad över det bångstyriga bladet han till slut fick på plats. “Hon fyller ju år idag! Det här är min present!” Stoltheten i Temmes röst växte efter frökens beröm. “Din mamma är verkligen lycklig, Temme. Vänta lite bara, stäng inte skissblocket än. Låt färgen torka så den inte kladdar. När du kommer hem kan du försiktigt riva ut sidan. Du ska se, din mamma kommer att älska det!” Fröken Maria kastade en sista blick på den mörka hårvirveln böjd över albumet och återvände, leende för sig själv, till katedern. Tänk, present till mamma! Det var länge sedan någon fått en så fin gåva. Temmes talang för att måla är uppenbar! Jag borde ringa hans mamma och tipsa om att skriva in pojken i kulturskolan – en sådan talang får inte gå förlorad. Och samtidigt fråga min gamla elev vad hon tyckte om presenten? Själv kan jag knappt slita blicken från blommorna som slagit ut över pappret. Det känns nästan som att de börjar prassla närsomhelst, med sina levande små blad och snirklar. Ja, Temme är så lik sin mamma! Definitivt! Laris var också otroligt duktig på att rita när hon var i hans ålder… ***** “Fröken Maria? Det är Larisa, mamma till Artyom Kott,” ljöd det i lärarinnans telefon på kvällen. “Jag ringer för att säga att Artyom inte kommer till skolan imorgon.” Rösten från den unga kvinnan var kylig. “Hej, Larisa! Har det hänt något?” undrade Maria nyfiket. “Ja! Han har sabbat hela min födelsedag, den lilla marodören! Och nu ligger han här med feber, ambulansen åkte precis!” “Vänta, Larisa, har han fått feber? Han gick ju hem frisk, med din present…” “Den där kladdiga saken?” “Kladd? Vad säger du? Han målade ju så vackra blommor till dig! Jag skulle just ringa och föreslå kulturskolan…” “Jag vet inte vad det föreställde, men aldrig att jag räknade med en skitig boll till present!” “Vad menar du nu?!” Maria blev alltmer förbryllad när hon lyssnade på sin forna elevs ivriga, förvirrade förklaring. “Vet du vad, Larisa, har du något emot om jag kommer förbi en snabbis? Jag bor ju precis intill…” Bara några minuter senare, med tillstånd från sin gamla, nu vuxna, elev – som dessutom blivit mamma till hennes nuvarande elev – gick Maria, med ett tjockt fotoalbum och barndomsteckningar från sitt allra första anförtrodda klassrum under armen, ned för trappan. I köket, där Larisa tog emot henne, rådde kaos. Tårtan ställdes undan, smutsig disk lades i blöt, och mamman började berätta: Hur sonen kom hem sent, blöt, med lera rinnande längs ryggsäcken och byxorna… Hur han, innanför jackan, gömde en dyngsur hundvalp som stank sopor lång väg! Han hade kastat sig efter valpen, som några ungar slängt ner i en vattenfylld grop! Och skolböcker förstörda, färgklickarna i albumet – så fula att man gråter. Samt febern, som på en timme sköt i höjden till nästan trettionio… Hur gästerna gick innan de hann smaka tårtan, hur doktorn från akuten skällde ut henne, den oansvariga mamman, för att hon inte haft koll… “Så jag tog valpen tillbaka. Lade honom på soptippen när Temme sov. Albumet ligger där, på elementet och torkar. Inte ett spår av blommorna finns kvar efter all blötan!” fräste Larisa missbelåtet. Hon märkte inte alls hur Maria blev allt dystrare. Och när hon berättade om hundvalpens öde, blev Maria svart som åskmoln. Hon såg strängt på Larisa, smekte ömt det förstörda albumet och började lugnt berätta… Om gröna snirklar, levande blommor… barnets iver, mod som överträffar åldern. Pojkhjärtat, som inte kunde tåla orättvisor, om ligisterna, som slängt det hjälplösa djuret i gropen. Så reste hon sig, tog Larisa vid handen och ledde henne till fönstret: “Ser du där borta – det är just den gropen. Det hade kunnat gå illa, Temme kunde drunknat. Tror du han tänkte på det i stundens hetta? Eller tänkte han kanske på blommorna han målat, de han knappt vågade andas på för att inte förstöra presenten till dig?” “Kanske har du glömt, Larisa, hur du själv, i slutet av nittiotalet, satt gråtande på skolbänken med en mager kattunge tryckt mot bröstet som fräcka grabbar slängt ifrån sig? Hur vi allihop smekte den och väntade på din mamma? Hur du inte ville gå hem, och skällde ut dina föräldrar när de slängde ut den ‘hopplösa hårbollen’? Tur att de ångrade sig till sist! Jag ska påminna dig! Och Tjockisen din, som du inte kunde ta farväl av! Den lappörade Morten, dvärghunden som följde dig ända till gymnasiet, och kråkan med det brutna vinget som du tog hand om i smådjurshörnan…” Maria tog försiktigt fram ett gammalt foto: en späd tjej i vit förkläde, hållande en ludig katt, leende mot klasskamraterna. Med stadig röst fortsatte hon: “Jag ska påminna dig om den godhet som trots allt alltid blommade i ditt hjärta…” Efter bilden föll även en barns teckning ur albumet: en liten flicka med en lurvig katt i famnen och ett fast grepp om mammans hand. “Om jag fick bestämma”, sa Maria strängare, “skulle jag pussa både Artyom och valpen, och sätta färgklickarna i en ram! För inget är en bättre gåva till en mamma än att få se sitt barn växa upp till en fin människa!” Hon märkte inte hur Larisa för varje ord blev mer och mer rörd. Oroade blickar kastades mot Temmes dörr. Fingrarna knöt sig om albumet… “Maria! Snälla, kan du vaka över Temme en stund? Bara några minuter! Jag kommer tillbaka!” Under lärarinnans vakande blick slet Larisa på sig kappan och rusade ut. Hon sprang rakt ut mot soptippen. Brydde sig inte om genomblöta skor, letade under kartonger och bland soppåsar, ropade och kastade blickar mot fönstren därhemma… Skulle han förlåta? ***** “Temme, vem är det som har näsan bland blommorna där? Är det din vän – Dicken?” “Jajemän, fröken! Lik eller hur?” “Verkligen! Titta, vita stjärnfläcken syns på tassen också! Jag minns när jag och din mamma skrubbade de där tassarna”, skrattade lärarinnan. “Jag tvättar dem varje dag nu! Mamma säger, skaffar du en vän så får du ta hand om honom! Hon har fixat ett särskilt badkar till oss!” “Du har en härlig mamma”, log Maria. “Målar du en ny present till henne?” “Japp, ska rama in den. Hon har faktiskt färgklickarna i ram på väggen, och ändå ler hon varje gång hon tittar på dem. Kan man verkligen le åt sånt, fröken Maria?” “Åt färgklickarna? Man kanske kan, om de kommer från hjärtat. Säg mig, vännen, hur går det på kulturskolan nu? Går det bra?” “Jajamän! Snart kan jag måla ett porträtt av mamma! Det kommer hon att bli glad för! Men tills dess– här!” Plötsligt tog Temme fram ett vikt papper ur väskan, “Den är från mamma. Hon tecknar med nu.” Maria vek ut arket och lade handen på pojkens axel. Där, på det vita pappret, log Temme själaglad, handen på huvudet på en förälskad, svart lurvig blandrashund. Till höger stod en liten blond tjej i en gammaldags skoluniform, hårt hållande om en lurvig kattunge… Och till vänster, bakom lärarbänken full av läroböcker, satt själv hon – fröken Maria – med ett leende fyllt av klokhet och oändlig värme, blickande mot de lyckliga barnen. Maria kände i varje penseldrag, varje färgstänk, en hemlig, bottenlös modersstolthet. Hon torkade diskret bort tårarna, och plötsligt log hon varmt – i hörnet av teckningen, inramad av blommor och gröna snirklar, fanns bara ett enda ord: “Jag minns.”