Jag ska göra honom till en riktig människa – Min sonson ska minsann inte bli vänsterhänt! utbrast Tamara. Dennis vände sig mot svärmor och hans blick mörknade av irritation. – Och vad är det för fel med det? Ilja föddes sådan. Det är hans särdrag. – Särdrag! fnös Tamara. – Det är ingen särdrag, det är en svaghet. Så gör man inte. I alla tider har höger hand varit den rätta. Vänster – det är djävulens påfund. Dennis fick anstränga sig för att inte skratta. Tjugoförsta århundradet – och ändå resonerar svärmor som en bondkäring från medeltiden. – Tamara, forskningen har för länge sedan bevisat att… – Jag struntar i din forskning, avbröt hon. – Jag lärde om min egen son, och han blev en normal människa. Gör om Ilja innan det är för sent. Ni kommer tacka mig. Hon vände på klacken och gick ut ur köket, lämnade Dennis med en halv drucken kopp kaffe och en märklig känsla av obehag. Från början tänkte Dennis inte så mycket på det. Svärmor och hennes föråldrade åsikter – vad gör det? Varje generation bär ju på sitt bagage av fördomar. Han såg hur Tamara vänligt rättade barnbarnet vid bordet, flyttade hans sked från vänster till höger hand, och tänkte: det är nog inte så farligt. Barnpsyket är flexibelt, farmors egenheter kan väl knappast skada. Ilja hade varit vänsterhänt sedan födseln. Dennis mindes hur sonen redan som halvannanåring alltid sträckte sig efter leksaker med vänster hand. Och hur han sedan började rita – klumpigt, barnsligt, men alltid med vänstern. Det kändes så naturligt, så… rätt för honom. Bara en del av den han var. Som ögonfärg eller ett födelsemärke på kinden. För Tamara såg det annorlunda ut. Att vara vänsterhänt var, i hennes värld, ett fel som snabbt måste rättas till. Varje gång Ilja tog upp en penna med vänster hand snörpte farmor på munnen, som om han gjorde något opassande. – Med höger, Ilja. Ta med höger! – Ska vi börja igen? I vår familj har vi aldrig haft några vänsterhändiga – och kommer aldrig ha det heller. – Jag lärde om Sergej, och dig lär jag också om. Dennis hörde en gång hur hon berättade för Olga om denna “bedrift”. Historien om lille Sergej som “också var fel”, men mamma tog tag i det i tid. Band handen, bevakade varje rörelse, skällde ut för olydnad. Tack vare det blev han – en normal vuxen man. Stoltheten och självsäkerheten i hennes röst fick Dennis att rysa. Han märkte inte förändringarna hos Ilja direkt. Först var det småsaker. Ilja tvekade inför att ta något från bordet. Hans hand hängde kvar i luften ett ögonblick, som om han skulle lösa en svår uppgift. Sedan började han kasta snabba, vaksamma blickar åt farmors håll – tittade hon eller inte? – Pappa, med vilken hand ska man ta? Frågan kom en kväll via en orolig blick mot gaffeln. – Med den som känns bäst för dig, lille vän. – Men farmor säger ju… – Strunta i vad farmor säger, gör på ditt sätt. Men det var inte längre bekvämt för Ilja. Han blev förvirrad, tappade saker, stannade mitt i rörelsen. Hans säkra barnrörelser ersattes av en konstig försiktighet. Pojken verkade plötsligt ha slutat lita på sin egen kropp. Olga såg allt. Dennis märkte hur hon bet sig i läppen när mamman ännu en gång flyttade skeden i Iljas hand. Hur hon vände bort blicken när Tamara började sina föreläsningar om “rätt uppfostran”. Hustrun växte upp under denna järnhand och hade lärt sig: att inte säga emot. Bäst att vara tyst och vänta ut stormen. Dennis försökte prata med henne. – Olga, det här är inte normalt. Se bara på honom! – Mamma vill bara väl. – Men spelar det någon roll vad hon vill, ser du inte vad som händer med Ilja? Olga bara ryckte på axlarna och undvek samtalet. Åratal av underordning var starkare än modersinstinkten. Det blev värre för varje dag. Nu korrigerade Tamara inte bara barnbarnet, hon kommenterade varje rörelse. Berömde när han av misstag använde höger. Suckade ljudligt när han använde vänster. – Ser du, Ilja! Det går ju, bara man anstränger sig. Jag lärde om din farbror, jag ska göra detsamma med dig. Dennis bestämde sig för att prata direkt med svärmor. Han tog tillfället när Ilja lekte på sitt rum. – Tamara, låt pojken vara. Han är vänsterhänt, och det är helt normalt. Du behöver inte lära om honom. Reaktionen överträffade hans förväntningar. Tamara svällde av indignation. – Ska du tala om för mig vad jag ska göra? Jag har uppfostrat tre barn, du ska inte lära mig! – Jag säger inget, jag ber dig bara att inte lägga dig i vår son. – Er son? Och Olgas gener är väl där också? Det är mitt barnbarn också – och jag tänker inte låta honom bli… sådan! Ordet “sådan” fick en föraktfull konstpaus, som vore det något skamligt. Dennis förstod: detta skulle inte lösas i godo. De följande dagarna blev till ett ställningskrig. Tamara vände sig demonstrativt till Dennis enbart genom dottern. Han svarade med samma mynt. Mellan dem låg en tung, seg tystnad som ibland exploderade i hetsiga gräl. – Olga, säg till din man att soppan är klar på spisen! – Olga, hälsa din mamma att jag klarar mig själv. Olga sprang mellan dem, blek och utmattad. Ilja drog sig allt oftare undan till hörnet av soffan med paddan, försökte göra sig osynlig. Idén kom till Dennis en lördagsmorgon när Tamara med sedvanlig pondus lagade kålsoppa. Hon skar kålen snabbt, vant, så som hon gjort i trettio år. Dennis ställde sig bakom henne. – Du skär fel. Tamara vände sig inte ens om. – Vad sa du? – Kålen ska skäras tunnare. Och längs med – inte tvärs över fibrerna. Hon fnös och fortsatte. – Allvarligt, sa Dennis. Ingen gör såhär, det är fel. Jag ska visa. Han sträckte sig efter kniven. Tamara drog undan handen. – Har du blivit galen? – Nej, men jag vill att du gör rätt. Se här – för mycket vatten, för hög värme, du lägger i rödbetan fel. – Jag har gjort såhär i hela mitt liv! – Det är inget argument. Dags att lära om. Vi kör från början. Tamara stelnade till med kniven i handen, uppenbart förvirrad. – Vad är det du säger? – Exakt det du säger till Ilja varje dag: gör om, det är fel, så gör man inte, du ska göra det med andra handen. – Det är något helt annat! – Är det det? För mig är det samma sak. Tamaras kinder rodnade av ilska. Hon la ifrån sig kniven. – Ska du jämföra min matlagning med… Jag har alltid gjort såhär! Det är så jag trivs! – Och Ilja trivs med vänster hand. Men det hindrar inte dig. – Det är annorlunda! Han är barn, han kan fortfarande ändras. – Och du är vuxen med fasta vanor – går du att ändra på då? – Dennis korsade armarna. – Vem ger dig då rätt att bryta ned honom? Tamara pressade läpparna samman, ilskan lyste i blicken. – Hur vågar du? Jag har uppfostrat tre barn! Sergej lärde jag om, och det gick bra! – Och hur mår han idag? Är han lycklig? Trygg i sig själv? Tystnad. Dennis visste att han träffat en öm punkt. Sergej, Olgas storebror, bodde i en annan stad och ringde sin mamma två gånger om året. – Jag ville bara väl, Tamara darrade lätt på rösten. – Jag menade bara väl. – Det tvivlar jag inte på. Men ditt “väl” betyder “som jag vill”. Ilja är en egen person. Liten, men egen. Med sina särdrag. Och jag tänker inte låta dig trycka undan vem han är. – Ska du läxa upp mig?! – Ja, om du inte slutar. Jag kommer kommentera varenda rörelse du gör, varenda vana. Vi får se hur länge du står ut. De stod där mitt emot varandra – svärson och svärmor, båda uppskruvade till bristningsgränsen. – Det här är lågt och småaktigt, väste Tamara. – Det verkar vara enda sättet du förstår. Någonting brast inom henne. Dennis såg det: den där inre pelaren av självsäkerhet som alltid burit henne, sprack. Plötsligt såg Tamara både äldre, mindre och mer sårbar ut. – Men jag gör det ju av kärlek… Hon fullbordade inte meningen. – Jag vet. Men du måste sluta visa din kärlek på det sättet. Annars blir det inget mer barnbarn för dig. Soppan började koka över. Ingen rörde sig. På kvällen när Tamara gått till sitt, satte sig Olga tyst bredvid Dennis i soffan. – När jag var liten skyddade ingen mig såhär, viskade hon. – Mamma visste alltid bäst. Jag bara… accepterade. Dennis la armen om henne. – I vår familj kommer hon inte få diktera villkoren längre. Ingenstans. Olga nickade och kramade hans hand hårt. Från barnrummet hördes tyst prassel av en penna mot papper. Ilja satt och ritade. Med vänster hand. Ingen sa längre att han gjorde fel.