Samlar alla hos mig
Ida Vårberg la ner surfplattan och tog upp mobilen:
Mormor, hur mår du? Känner du dig bra? Och morfar? Jaha, han steker potatis då är allt som det ska. Jag har jobbat klart för idag, ska hämta Danne på träningen, vi svänger förbi affären och snart är vi hemma.
Sedan slog Ida ett annat nummer:
Jakob, hej! Jag är på väg hem. Är du och Linnéa på väg? Redan? Kanon. Morfar steker potatis, vi äter middag tillsammans.
Ida reste sig och packade ner det nödvändigaste i väskan. Hon ropade till kollegorna:
Hej då, vi ses imorgon!
Hej då, Ida! Ha en fin kväll!
Hon bytte snabbt skor under skrivbordet, slängde på sig kappan och kastade en vana blick ut genom det mörknande fönstret. Det var en varm höstkväll. Ljuset från gatlyktorna glimmade, folk skyndade hem efter jobbet. Ida såg sin spegelbild i rutan och log tänk att hon, mot alla odds, levde ett vanligt, svenskt liv. Att hon till slut fått en familj, att även hon numera sprang hemåt om kvällarna, dit där någon väntade. Hon hade länge tänkt att det aldrig skulle bli så.
Visst, hennes familj var annorlunda, men de var alla lyckliga och älskar varandra.
Idas mamma lämnade henne direkt, födde henne och försvann från BB. Utredningen från barnhemmet var kort: Mor okänd, inga papper, ingen far. Främmande människor gav henne namnet. Efternamnet Vårberg, för hon var född på våren. Varför hon fick förnamnet Ida, det var det ingen som visste. Hon höll sig mest med killar som barn. Hennes bästa vän hette Jakob, ett år äldre, och han fick samma efternamn av samma anledning. Ida var flitig i skolan, skötte sig, gjorde alltid sitt bästa hon hoppades hela tiden på att bli vald till en familj. Hon hade bara sett riktiga familjer på tv. Kanske gillade ingen henne för hon var lång och kantig. Eller så var det bara otur. När Jakob blev adopterad grät Ida hela natten. Inte i avundsjuka hon miste sin enda vän. Han såg på henne bakom glasögonen, skyggt:
Ida, vill du att jag säger nej?
Du är knäpp, Jakob! Klart du ska följa med. Alla har vi vår väg i livet.
Jag hittar dig, jag lovar! svarade Jakob, men Ida log bara det är inte så viktigt!
Ida tog studenten, började på byggtekniskt institut och fick rum på studentboende. Direkt efter examen fick hon en etta, som föräldralös. Lägenheten låg långt ut, men det gjorde inget. Hon fick jobb på en arkitektbyrå och livet började på riktigt. Många kollegor, men familj var för tidigt än, tyckte hon. Ida drömde ändå om ett stort hem, en kärlek, barn två, kanske tre stycken. Barnskratt, någon ropar mamma, pappa nya, varma ord för henne. Öppna dörren, ungarna ropar mamma, pappa är hemma!, tänk om!
En kväll när Ida kom hem öppnades porten hastigt en kille sprang ut, höll på att välta henne, väska i handen. När Ida kom in såg hon en gammal dam på trappan:
Pensionen… väskan… han knuffade mig! Mina glasögon! Jag ser inget…
Ida försökte leta efter honom, men han var borta. Hon hjälpte mormor Tanja upp som tur var blev hon inte skadad.
Hur kan han bara… varför? snyftade Tanja. Ida följde henne till lägenheten, där låg morfar Anders sjuk i sängen. Efter stölden gick Ida dit ofta, hjälpte till, handlade. Tjuven hittades aldrig, men väskan med papper hittades några dagar senare. Det var något åtminstone.
Vårberg blev efter hand som ett hem för Ida. Hon hjälpte till, umgicks, och morfar blev snart bättre med hjälpen från läkarna. Tanja och Anders började se henne som sitt barnbarn, kallade hem henne till sig. De var ensamma, hade inga andra kvar.
En dag på bussen träffade hon en kille. Hon märkte att han tittade på henne och log:
Hej, du ser så bekant ut. Har vi setts förut?
Ida skrattade,
Tror inte det.
Killen hette Glenn, bodde med sin morsa och jobbade. Han var öppen, berättade nästan allt om sig själv på vägen hem och kändes snabbt som en gammal bekant. Glenn började hämta Ida på jobbet. Till slut bjöd hon honom hem på te och smörgåsar. Plötsligt berättade hon om barndomen på barnhemmet. Glenn såg på henne, ville säga något men vågade inte. Kanske tyckte han synd om henne. Ida gillade honom, men något gjorde henne orolig.
Nästa gång han kom hem till henne hände det otäcka. Hon satte på te, han kramade henne bakifrån.
Glenn, ska vi ta det lite lugnt?
Han svarade bara genom att pressa hennes armar hårdare.
Nu håller du käften, fattar du? Jag vet vem du är, barnhemsunge! Var tacksam att du inte satte dit mig sist. Den här gången säger du ingenting, annars gör jag dig illa.
Ida polisanmälde inte. Hon var rädd för allt prat, och skämdes. En månad senare blev hon inlagd akut från jobbet. Utomkvedshavandeskap, inre blödningar, kanske aldrig några barn.
Mormor Tanja tog hand om Ida. Gav henne soppa, uppmuntrande ord, torkade tårar. Ida kom hem från sjukhuset tom, och framtiden kändes svart. Så en dag bara gick benen av sig själva bar Idas kropp upp mot Vårbergs kloster. Hösten var sen, himlen hög och blå, kupolerna blänkte guld, klockorna ringde. Trädgårdsarbetarna planterade om inför vintern.
Vårberg, Ida?, hörde hon. En av munkarna kom gående, log brett.
Ida, jag har letat efter dig!
Jakob!?
Han var förändrad men hon kände igen honom. Hon kramade honom och grät ut.
I matsalen berättade Ida allt om sig själv, och Jakob om sitt liv. Hur hans nya familj slog honom, hur han flydde, bröt benet och sen bara drev runt tills klostret öppnade portarna och han kunde läka sin själ där.
På väg hem kände Ida en märklig tacksamhet och lättnad efter mötet med Jakob vände hela hennes liv. Hon ville aldrig mer ens återvända hem, bodde några dagar i klostret. Där bestämde de vad som skulle hända.
Mormor Tanja och morfar Anders hade länge föreslagit att Ida skulle ta över lägenheten, men Ida och Jakob kom på något bättre. De föreslog att alla flyttade ihop.
Mormor Tanja och morfar Anders blev överlyckliga att någon ville bo tillsammans med dem på gamla dagar det hade de aldrig hoppats på.
Ida och Jakob Vårberg har nu varit gifta i fem år. De bor tillsammans i en stor lägenhet utanför Stockholm där alla får plats. Tanja och Anders är nu “de äldsta” i huset, äntligen har de fått en riktig familj omkring sig.
För två år sedan slog Idas dröm in de adopterade två barn, Danne och Linnéa, från samma barnhem de själva växte upp på.
Kommer du ihåg, Jakob, hur vi satt ihop och hoppades att vi skulle få ett hem en dag? Titta i deras ögon nu och lova mig att vi blir de föräldrar vi själva drömde om, säger Ida lyckligt.
Och nu hörs det genom hemmet:
Mamma, var är pappa? Mormor, kom, kolla vad vi byggt med morfar!
Ida vill inte ens tänka på det svåra längre. Mormor Tanja berättade en dag att Glenn blev gripen igen för något dåligt, och kommer sitta länge.
Allting får sitt slut, och jag vet nu att livet kan ge rättvisa i det lilla och det stora. Och det viktigaste: Ensam är aldrig stark. Tillsammans bygger vi hem.
