Jag saknar honom. Aldrig har jag saknat en människa på just det här sättet. Jag förstår egentligen inte varför det var ju inte ens så att jag kände mig helt trygg med honom och det fanns faktiskt mycket jag inte tyckte om.
Vi träffades på Facebook. Våra samtal ledde till att han en dag bjöd ut mig på fika. Vi gick till Humlegården. Jag minns att jag var så känslomässigt ur balans den dagen nedstämd, och min kropp värkte efter tuffa pass på gymmet. Vi satt på en bänk i kvällskylan, under ett klart himlavalv. Vi pratade om livet, om våra drömmar, om vilka vi var.
När vi skiljdes åt gav jag honom en lång kram, flera minuter lång. Det kändes som att komma hem, även om han utstrålade en stel och reserverad känsla. Men i kramen kunde jag känna hans sårbarhet. Jag vet inte om det kändes obekvämt för honom lite som för mig men man märkte att han också behövde den där närheten. Vi sa hej då igen med en kortare kram.
Våra samtal på Messenger fortsatte sent inpå nätterna. Dagarna gick så ett god morgon från honom, konversationer hela dagen, ständiga sms. Vi började ses oftare. Vi samtalade om meningen med livet, delade varandras drömmar och mål. Han berättade att han bodde med en kompis. Han pratade en del om sitt ex och sa att han trivdes med att prata med både tjejer och gamla vänner. Efter ett tag flyttade han hem till sina föräldrar igen.
Så blev vi ett par på riktigt. Då erkände han han hade faktiskt bott ihop med sitt ex hela tiden. Han menade att det inte fanns något mellan dem längre, inte ens innan vi blev tillsammans, men de jobbade fortfarande ihop.
En dag la han ut en bild där de två var tillsammans. Till hans födelsedag hade jag strävat efter att ordna något speciellt: jag skulle ta med honom till en medeltidsrestaurang i Gamla stan, för att överraska honom. Men mitt på dagen fick jag ett meddelande på Instagram från en kvinna som förolämpade mig grovt. Jag svarade inte. Frågade bara honom, vad detta handlade om. Då påminde han mig om sitt ex, att hon gillade att hetsa andra och skicka elaka meddelanden. Jag väntade tills vi talades vid. Han lovade att det var ordnat, men sms:en fortsatte. Till slut svarade jag knappt. Jag är inte en kvinna som förnedrar mig eller kliver ner på andras låg nivå. Efter det blockade jag.
Vi tog oss förbi även det där. Gick vidare. Förtroendet blev starkare. Han uppmuntrade mig att leta jobb, då jag var arbetslös. Ibland hjälpte han mig med utgifter, det kunde kännas obekvämt, men han gjorde det helt självmant. När han åkte på semester bad han mig bo hos honom. Det gjorde jag, men i efterhand ser jag att det var ett misstag att vara där hela två veckor.
Han testade mig ville se hur jag var när vi bodde ihop. Han lade mycket pengar på hämtmat, eftersom han tyckte att matlagning bara tog tid. Trots att jag sa åt honom att snåla med pengarna, lyssnade han inte. Till slut sa han att jag inte hjälpt honom att spara, eftersom jag låtit det pågå fastän mitt råd var att laga mat hemma.
Efter semestern berättade han att alla räkningar stressade honom. Det fick mig att må dåligt. När jag väl fått jobb, sa han att han nu skulle testa mig igen se om jag bidrog ekonomiskt, eftersom jag bott så länge hos honom och han betalat det mesta. Han sa att han kände sig som att han försörjt mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag försökte bara förstå hur man är i en relation.
Sen förändrades allt. Planerna sinade, vi sågs knappt, sms:en blev korta. Han sade att han behövde spara in, att han mådde dåligt ekonomiskt, att han inte ens åt ordentligt längre. Allting rasade.
En dag sa han rakt ut att jag grävt hål i hans plånbok, att jag förstört hans ekonomi trots att jag aldrig bett om något. Vi var båda igång med jobb. Ibland betalade jag, ibland han. Men gnistan var borta. Till slut bestämde vi att avsluta. Vi gick skilda vägar med respekt för det fina vi haft, och för lektionerna vi lärt oss. Vi stängde dörren snyggt.
Sedan försökte vi igen. Pratade. Men att komma hem efter jobbet och inte ens bli bjuden på mat det kändes fel. Ibland fick jag fundera om jag skulle ta med lunch eller äta ordentlig frukost så att jag slapp gå hungrig. Jag berättade hur jag kände, men han sa ingenting och föreslog inget annat. Det gjorde att jag stod ensam med mitt ansvar, och det kvävde relationen.
En gång blev jag plötsligt yr i tunnelbanan och var tvungen att sätta mig ner på golvet för att inte svimma. Han reagerade inte alls. Det skapade avstånd inom mig. Även om jag innerst inne ville ha honom visste jag att det inte var rätt livskamrat trots framtidsdrömmarna vi talat om.
Många gånger bad jag honom att vi inte skulle somna ovänner. Men jag började ändå gråta mig till sömns bredvid honom, tills jag bestämde mig för att det fick räcka. Jag steg upp tidigt en morgon, packade mina saker och gick. Vi pratade en sista gång. Jag berättade allt. Jag hade gett honom en tavla i present, som han älskade, men jag tog ner den från väggen och tog med mig. Jag borde inte ha gjort det. Något gick sönder, både i mig och hos honom.
Några veckor senare hördes vi igen. Han sa att när jag tog tavlan så tog jag ifrån honom lyckan, att något då verkligen gick sönder. Vi stängde dörren igen. Ibland skickade jag tack eller små filmer till honom, men fick aldrig något svar tillbaka. Allt kändes tomt.
En natt, runt midnatt, fick jag ett sms fullt med förolämpningar att det var jag som splittrat honom från hans familj. Jag raderade chatten och blockade. Kort därefter började folk från hans företag söka upp mig på sociala medier. Jag förstod att det var hans ex eller någon ny. Jag svarade inte. Jag kontaktade ledningen och satte gränser, sa att jag annars skulle anmäla. Då upphörde det.
Jag var ledsen. Jag har förändrats. Jag har insett att han inte är den man jag vill ha. Vi avslutade respektfullt, men att se honom med någon som skapat så mycket kaos sved ändå.
Ibland saknar jag honom. Saknar vissa fina stunder. Men där slutar det. En sak vet jag: med mig, då kände han ett lugn och var stolt. Jag tror inte att han får det med henne och jag tror inte att han kommer vara den man han drömmer om att visa för världen.
