Kära dagbok,
Jag berättade för min blivande make att vi bor i en hyreslägenhet, men sanningen är att jag faktiskt bor i min egen bostad. Jag växte upp i ett hushåll bestående bara av mamma och mormor; min far lämnade oss när jag var liten och var aldrig närvarande. Att enbart ha kvinnor omkring mig gjorde att jag tidigt lärde mig att stå på egna ben och vara stark. Tack vare deras stöd kämpade jag hårt och sparade ihop, och redan vid 27 års ålder hade jag köpt en egen lägenhet i Stockholm med mina egna pengar. Då dök den stora frågan upp: hur skulle jag hantera kärlek när jag redan ägde en bostad?
När jag dejtade killar märkte jag snabbt att de såg min lägenhet som en potentiell tillgång, ett sätt att lösa sina egna ekonomiska bekymmer. Det kändes kallt och ytligt. Jag ville bli älskad för den jag är, inte för vad jag äger. När jag träffade Lars och vi började träffas, bjöd han in till mig för ett besök. Jag sa att jag hyrde, bara för att se hur han skulle reagera och om vi kunde bygga något på lika villkor, utan att någon av oss hade något att gå på. Lars svarade att min boendesituation inte var ett problem han skulle jobba hårt, spara och i framtiden köpa ett gemensamt hem åt oss. Jag gillade hans inställning och när vi bodde ihop i två år sparade han verkligen varje krona.
Nu står vi inför bröllopet. Lars planerar att omedelbart köpa ett hus åt oss, och jag får en klump i magen av skuld. Hela tiden har jag tagit emot hyrespengar för att betala min lägenhet, och nu undrar jag om jag ska vara ärlig mot honom. Mormor och mamma menar att det inte är nödvändigt att bekänna, att jag ändå har min egen lägenhet och att det är mannens uppgift att försörja sin fru med ett hem. Men hur kan man börja ett äktenskap på en lögn?
Jag sitter här och funderar på om jag ska öppna mig för Lars, eller låta tystnaden tala. Kanske är det dags att låta sanningen komma fram, så att vår framtid kan byggas på ett riktigt förtroende, inte på dolda räkningar.
Alfhild.
