Jag ringer dig imorgon
Erik låg på rygg. I gropen under nyckelbenet vilade Martas huvud. Hon hade slängt ena benet över honom och lagt handflatan mot hans bröst, precis ovanför hjärtat. Han lyssnade på hennes jämna andetag, smält av lycka. *Så här kunde vi ligga hela livet…*, tänkte Erik och slöt ögonen.
Han ryckte till, som om någon knuffat honom i sidan, och vaknade. Bredvid sig kände han att Marta rörde på sig.
”Är det dags?” mumlade hon sömnigt.
Erik kunde inte se fönstret från soffan, men mörkret i rummet sa honom att det redan var kväll – hög tid att lämna deras tillfälliga bo. Så svårt det var…
De hade träffats för sent, båda bundna av plikter och ansvar mot familj och barn. De levde från möte till möte, i plågsam längtan efter dessa få, dyra timmar tillsammans. Erik suckade ofrivilligt, och Marta lyfte huvudet.
”Det är alldeles mörkt!” utbrast hon, plötsligt vaken, och kastade sig upp ur sängen.
Där hennes hand nyss vilat, kändes det kallt på hans bröst. Hon var här, precis här, ändå värkte Eriks hjärta av ensamhet och saknad.
”Upp med dig, vi måste iväg. Vad säger jag till min man?”
”Sanningen.” Erik slet av sig lakanet och reste sig.
De klädde sig skyndsamt, utan att möta varandras blickar. Han brydde sig inte om vad som väntade hemma. Han var för länge sedan beredd på allt. Trött på lögner och gömställen. Men hon var nervös, irriterad över att de somnat, slösat bort dyrbar tid.
”Säg att du stötte på en gammal väninne, att ni pratade för länge,” föreslog Erik.
”Han känner alla mina vänner. Han kan ringa och fråga,” muttrade Marta, fortfarande utan att se på honom.
”Hitta på någon från förr, från gymnasiet eller universitetet. Ingen nära, bara en bekant.”
”Vad säger *du* till din fru?” Marta slutade knäppa blusen och stirrade på honom.
Han gick fram, slog armarna om henne och såg henne i ögonen.
”Hon frågar inte längre. Hon vet.” Erik kysste henne, och hon mjuknade i hans famn.
Mörkret tjocknade runt dem, svepte in dem som ett osynligt täcke, som om det inte ville släppa taget.
Marta knuffade honom lätt men bestämt ifrån sig.
”Vi kommer aldrig härifrån annars.” Hon började skyndsamt knäppa blusen igen.
Erik ville säga något, lugna henne. Han hade erbjudit sig att berätta allt för hennes man, sin fru, att bryta lögnernas cirkel. Men barnen… Han älskade sin tioåriga Lisa, och Marta oroade sig för sin tolvårige son, Anton.
När de började träffas trodde han att det bara skulle bli några tillfällen. Men det blev allvarligare. Han var redo att offra allt för henne – men var hon det? Marta undvek svaret, bad honom vänta. Erik suckade igen.
”Var inte arg… vi hade ju kommit överens,” sa hon, med skuld i rösten.
”Gå ner till bilen, nycklarna ligger i jackfickan. Jag fixar sängen.” Han började vika ihop lakan.
”Skynda dig bara,” ropade Marta från hallen.
Hur snabbt timmarna förflutit. Vanligtvis låg de och pratade efteråt, gjorde planer. Men idag somnade de. Det kändes ofullbordat.
Det svaga ljuset från hallen upplyste knappt rummet. Dörren smällde. Marta var borta. Erik fällde ihop soffan, stoppade ner lakan i lådan under. Värdinnan rörde dem aldrig. Han såg sig om – inga spår av dem.
I den trånga hallen klädde han sig hastigt, tog fram några sedlar (han hade tagit ut dem i förväg) och lade dem på byrån. Klick – lampan slocknade.
Lägenheten hyrde han av en äldre ensam kvinna. En kollega, som själv använt stället en gång, hade tipsat honom.
Värden lämnade lägenheten vid bestämd tid, och han frågade aldrig vart. Hon behövde pengarna, han och Marta behövde ett ställe.
De kunde hyrt hotell. Men risken att träffa bekanta var stor, och han ville inte vila på en säng där otaliga andra par legat.
På väg ner stötte han på en kvinna med fulla matkassar. Han hälsade mekaniskt och smet förbi. Hon svarade inte, men han kände hennes misstänksamma blick i ryggen.
I sitt höghus, där han bodde med fru och dotter, hälsade alla på varandra. Så var seden.
Här hälsade man inte på främlingar. Kanske för att folk i femvåningshusen kände varandra. En okänd person väckte misstankar. Gamla människor var alltid misstänksamma.
Erik satte sig i bilen och såg på Marta.
”Ska vi åka?”
I bilens mörker kunde han inte uppfatta hennes ansiktsuttryck.
”Kanske har du rätt. Att berätta. Sluta med lögnerna en gång för alla. Vi passar så bra ihop. Men var ska vi bo? Om vi nu… bestämmer oss.”
Kanske tryckte ofullbordan henne också.
”Vi hittar något. HyDe stod hand i hand och såg ut över sundet, där solen sjönk bakom Värmdö, och visste att de äntligen var fria.
