Jag rådde dig att sluta efter tredje barnet – köpte till och med särskilda piller för att få dig att tänka efter. Men mina ansträngningar verkar ha varit förgäves. – Hur många barn har ni egentligen tänkt att skaffa? frågade min svärmor med sarkasm. – Kan vi undvika att vara sarkastiska? Är du verkligen så upprörd för att Peter berättade om min graviditet? svarade Monica lugnt. – Självklart är jag! Jag har ju sagt åt dig att sluta efter tredje barnet och till och med köpt särskilda piller för att du skulle tänka efter. Men det verkar ju inte ha hjälpt alls, klagade min svärmor. – Vi har hört din åsikt, men vi vill inte gå emot naturen, svarade Monika. – Driver ni med mig? Tänk då inte på att få hjälp av mig längre! utbrast Maria. Monika var på väg att säga något, när telefonen plötsligt ringde. Maria har aldrig stöttat sina barn. Hon tog aldrig barnbarnen på besök, umgicks inte med dem och kom bara med presenter och godis på deras födelsedagar. Monica och Peter har alltid varit ekonomiskt oberoende – Peter har ett välbetalt jobb, Monica driver ett litet företag hemifrån och har till och med anställt en assistent för att få hjälp med barnen. Allt hade varit bra om det inte vore för Marias attityd. Redan från början gillade hon inte sin svärdotter och hoppades länge på att Peter skulle skilja sig. Men hoppet grusades när barnen började komma, ett efter ett. Enligt Monica är svärmodern emot ett fjärde barn, då det innebär att alla pengar går till familjen istället för till henne. Maria var van vid att leva bekvämt – Peter betalade för hennes tandläkare, spa och renoveringar. Nu är hon rädd för att förlora allt ekonomiskt stöd. Monica försöker ignorera svärmoderns ständiga negativitet, men det har en tydlig effekt på hennes känslomässiga tillstånd. Trots det är det osannolikt att Maria skulle kunna påverka sonens och svärdotterns beslut. Det blir ett fjärde barn! Hur hanterar man en mamma som lägger sig i sina vuxna barns liv på det här viset?

Dagbok, onsdag kväll

Ibland undrar jag om Maria någonsin kommer förstå. Jag har försökt förklara och tala förnuft med henne redan efter tredje barnet rådde jag henne att dra gränsen där. Jag köpte till och med särskilda tabletter till henne ett försök att få henne att tänka till. Men det känns som om vad jag än gör, gör jag det förgäves.

Hur många barn har ni egentligen tänkt skaffa? frågade min svärmor, med den där typiskt ironiska tonen som sticker lite.

Jag försökte hålla lugnet. Kan vi hålla oss till sakfrågan istället för sarkasm, Maria? Är du så upprörd för att Peter berättade om min graviditet?

Självklart är jag det! utbrast hon. Jag sa ju att ni skulle stanna vid tre barn. Jag har ju till och med köpt preventivmedel åt dig, för att få dig att tänka ett varv till! Men uppenbarligen var allt mitt slit helt i onödan.

Jag suckade inombords. Vi förstår hur du tänker, men vi vill inte gå emot naturen, svarade jag, och försökte låta vänlig.

Maria såg på oss, upprört. Ni driver med mig! Förvänta er inte att ni kan räkna med min hjälp längre! utropade hon högljutt.

Jag var just på väg att säga något, när min mobil plötsligt började ringa.

Maria har aldrig varit mycket till stöd, om jag ska vara ärlig. Hon har aldrig tagit med barnbarnen hem till sig, aldrig bjudit dem på utflykter eller gett dem presenter och godis om det inte råkar vara deras födelsedag. Ekonomiskt står Peter och jag på egna ben, det har vi alltid gjort. När jag var gravid med vårt tredje barn, försökte Maria till och med övertala oss till abort, men vi stod emot och i slutändan kom hon faktiskt att älska lilla Elsa. Men så blev jag ju gravid igen.

Relationen har alltid varit spänd, och jag har gjort mitt bästa för att Peter inte ska märka glipan mellan mig och hans mamma så länge jag och barnen mår bra hemma.

Peter har en välbetald tjänst och jag jobbar halvtid hemifrån. Då min lilla verksamhet tog fart anställde jag till och med en extra hjälp med barnen. Allt flyter på, om det bara inte vore för Marias inställning. Ända från början var det som om hon aldrig riktigt gillade mig, och jag tror faktiskt att hon hoppades att Peter skulle lämna mig. Men den drömmen dog ut. Barnen kom en efter en.

Jag tror Maria motsätter sig ett fjärde barn för att hon vet att Peters ekonomiska stöd i så fall helt kommer gå till familjen. Hon är van vid att få sina tandläkarbesök betalda, få åka på spa och ibland bli överraskad med renoveringar hemma. Nu är hon rädd att förlora allt ingen mer hjälp från oss. Tankarna på att behöva avstå från något gör henne upprörd.

Jag försöker att inte ta till mig av Marias negativa attityd, men det är klart att det påverkar. Egentligen har hon inte särskilt mycket inflytande vi har bestämt oss, och vårt fjärde barn är alldeles på väg.

Hur ska man bemöta en mamma som måste lägga sig i allt sina vuxna barn gör? Det är en fråga jag ställer mig om och om igen.