Jag hade inte pratat med min far på tolv år nyligen skickade han ett vykort med bara ett enda ord…
Tolv år tidigare. Anton var tjugotvå. Preexamen från juristlinjen.
Ett ord förändrade allt. “Förlåt.” Ett magiskt ord, som en nyckel till ett låst hjärta.
Förlåtelse ger en andra chans. Kärlek ger kraft att ta den.
Färg under naglarna ville inte försvinna. Anton skrubbade händerna med tvål, som om han kunde tvätta bort minnet. Fåfänga.
Vattnet var kallt. Isande, precis som den där dagen tolv år sedan.
Postmannen kom med vykortet på morgonen. Det låg på bordet som en tickande bomb. Anton vågade knappt röra det.
Fars handstil. Bekant. Prydlig, som en domares underskrift.
På baksidan bara ett ord. “Förlåt.”
Det var allt. Ingenting mer.
***
Tolv år tidigare. Anton var tjugotvå. Nyss klar med juriststudierna.
Far satt i arbetsrummet. Bläddrade i papper. Tittade upp när sonen kom in.
“I morgon väntar du på Olof Bergman,” sa han. “Klockan nio.”
Olof Bergman. Fars kollega. Känd advokat.
“Pappa, vi måste prata.”
Far lade ifrån sig papperen. Studerade honom. Rynkade pannan som om han anade något.
“Jag lyssnar.”
“Jag tänker inte träffa Olof Bergman.”
Tystnad. Lång. Öronen ringde av den.
“Jag förstår inte,” sa far långsamt.
“Jag vill inte bli jurist.”
Orden hängde i luften. Tunga som stenar.
Far reste sig. Gick till fönstret. Vänd ryggen mot sonen.
“Vad vill du bli då?”
“Konstnär.”
Far vände sig om. Först förvånad. Sedan arg.
“Konstnär?” upprepade han. “Skämtar du?”
“Nej. Jag menar allvar.”
Anton mindes varje ord. Varje tonfall.
“Fem år av ditt liv på juridikstudier,” muttrade far. “Fem år!”
“Jag studerade för din skull,” sa Anton. “Inte min egen.”
“För familjens skull! För framtiden!”
Far gick runt i rummet. Händerna på ryggen. Ansiktet rött som efter en löpartur.
“Konstnärer svälter,” mumlade han. “Dör i fattigdom.”
“Inte alla.”
“De flesta. Och du är inget undantag.”
Anton tog fram en portfölj. Teckningar. Hans verk.
“Titta,” sa han.
Far tog portföljen. Bläddrade långsamt. Ansiktsuttrycket oförändrat.
Anton väntade. Hoppades. Kanske skulle han förstå. Känna.
“En hobby,” sa far till slut. “En fin hobby.”
“Det är ingen hobby. Det är mitt liv.”
Far stängde portföljen. Lade den på bordet, som om den var sopor.
“Ditt liv är juridiken,” sa han bestämt. “Allt annat är dumheter.”
***
Anton stirrade på vykortet. Vände på det. Kvalitetspapper.
Framsidan en reproduktion. Van Gogh. “Stjärnenatt.”
Ironi? Erkännande? Hade far valt ett vykort med en målning som symboliserade sonens sanning? Eller bara en slump?
Anton satte vykortet på hyllan. Bredvid ett foto. Han och far på fisketur.
Han var tio. Far ung, glad. Ännu inte knäckt av framtida besvikelser.
När gick det åt skogen? När blev han så hård?
Efter mammas död. Just då. Anton var fjorton.
Far stängde in sig. Försvann i arbetet. Bli
