Jag är äldsta systern i en stor familj. Jag lagar maten till alla, tar hand om småsyskonen, följer dem till förskola och skola. Mina föräldrar frågade mig aldrig om jag ville eller inte det bara var så.
Jag hann knappt träffa några vänner eftersom jag aldrig hade tid för dem. Jämnåriga brukade förlöjliga mig och säga att allt jag kunde var att byta blöjor på småbarn. Det gjorde så ont och många gånger grät jag när jag var ensam. Min pappa såg detta och slog mig med ett skärp. Han brukade säga att han skulle slå dumheterna ur huvudet på mig.
Jag hade ingen riktig barndom. Efter nian skickade mina föräldrar mig till Komvux i Sundsvall. De bestämde att jag skulle läsa till kock, så att hela familjen skulle få bra mat på bordet.
Tre år senare fick jag jobb på ett café. Pappa tvingade mig att stjäla med mig mat hem, men jag vägrade. Mamma kallade mig självisk, sa att alla därhemma fick gå hungriga på grund av mig. När jag fick min första lön tog de pengarna ifrån mig. När jag fick min andra lön, packade jag mina saker och tog första bästa tåg bort från Sundsvall. Det spelade ingen roll vart jag kom bara jag fick lämna det där helvetet. Jag visste att jag skulle ödelägga mitt liv om jag stannade kvar.
Visst, det var svårt, men det var ännu svårare att leva som slav hos mina föräldrar. Jag bestämde mig för att satsa allt på att nå mina mål, oavsett pris. Jag städade golv och sopade, började som diskare och fick till sist kliva in i köket på restaurangen.
Jag sparade varje krona, även när lönen började öka. Allt åkte direkt ner i min spargris. Jag drömde om min egen lägenhet där ingen annan bestämmer över mig. Under tiden bodde jag hos min gamla mormor i Östersund. Hon tog bara en symbolisk hyra, och jag hjälpte henne hemma. Hon blev som min riktiga familj, alltid mötte hon mig efter jobbet med örtte och nybakade vetebullar. De stunderna var jag världens lyckligaste.
Snart träffade jag min blivande man, Mattias. Vi gifte oss enkelt på Skatteverket, ingen vigsel, bara papper. Jag flyttade in hos hans föräldrar. Några månader senare födde jag en dotter, som vi döpte till Tyra, och sedan fick vi en son, Alve.
Jag började drömma om mina föräldrar. Efter ett långt samtal med Mattias bestämde vi oss för att åka dit. Jag fyllde flera påsar med presenter och försökte intala mig att det kunde bli ett fint besök. När jag kom hem till dem började de genast skälla ut mig, och pappa försökte slå mig IGEN. Bröderna var alkoholiserade, min syster hade också gått under.
Mamma och pappa märkte inte ens att jag inte var ensam, de brydde sig aldrig om sina barnbarn, slängde bara igen dörren framför oss. Kalla mig långsint om du vill, men jag vände om och gick därifrån. Jag tog med mig mina presenter tillbaka. Jag kommer inte ens gå på deras begravning.
