Jag var äldsta dottern i en riktigt stor skara syskon. Jag matade alla, tog hand om dem, skjutsade dem till förskolan och skolan. Mina föräldrar frågade aldrig om jag ville eller inte så var det bara.
Vänner? Knappast. Jag hade inte en minut över att träffa någon. Mina jämnåriga fnittrade bakom ryggen på mig och påstod att jag bara kunde torka småbarns rumpor. Det sved, och nog satt jag på rummet och snörvlade mer än en gång. Min pappa såg det, och då åkte livremmen fram. Nu ska jag slå lite vett i skallen på dig, muttrade han och flög på mig.
Någon riktig barndom blev det aldrig. Efter nian tvingades jag söka till närmaste folkhögskola. Mina föräldrar bestämde att jag skulle bli kock, så att hela släkten alltid skulle ha något ätbart i magarna.
Tre år senare började jag jobba på ett kafé i stan. Pappa försökte övertala mig att sno mat, men där gick min gräns. Mamma anklagade mig för att vara självisk och sa att hela familjen fick gå hungrig på grund av mig. De tog dessutom hela min första lön på 8200 kronor. När jag fick min andra lön hade jag fått nog. Jag packade min tygkasse och hoppade på första bästa tåg från Växjö. Jag struntade i vart det gick, bara jag kom ifrån denna galenskapsvilla. Jag visste att stannade jag, då skulle livet bara fortsätta på samma trista spår.
Självklart var det tufft, men att slava för mina föräldrar var tusen gånger värre. Jag bestämde mig för att följa mina drömmar, vad det än skulle kosta. Jag har städat golv, sopat burgare under disken, och långsamt kämpat mig upp till diskmaskinen och först då fick jag nosa på köket.
Fastän min lön blev större sparade jag varenda krona. Skramlade ihop dem i en gammeldags spargris. Min största dröm var en egen liten lägenhet där det var jag och ingen annan som bestämde. Under hela denna tid bodde jag hos min farmor i Uppsala. Hon tog symbolisk hyra och jag hjälpte henne i hushållet. Gumman var som en extrafamilj för mig. Efter jobbet möttes jag av hennes kamomillte och bullar det var mina lyckligaste stunder.
Så träffade jag min blivande man. Inget bröllop direkt, vi gick mest till stadshuset och skrev på pappret. Sedan flyttade jag in hos hans föräldrar i Sundsvall. Efter ett par månader kom vår dotter, och sen fick jag en son också.
Någonstans började jag drömma om mina föräldrar om nätterna. Jag pratade med min man och vi beslutade att hälsa på. Jag köpte kassar fulla av presenter, försökte ställa in mig på någon slags försoning. Men när jag kliver in genom dörren börjar de skrika och veva med nävarna innan någon ens hinner säga hej. Mina bröder söp, min syster hade också spårat ur.
Mamma och pappa fattade inte ens att jag tagit med familj. De såg varken dotter eller barnbarn stängde bara dörren rakt i ansiktet på oss. Säg vad ni vill men där och då vände jag bara på klacken. Tog presenterna med mig och åkte till hotellet. Och vet ni, inte ens på begravningen tänker jag dyka upp.
