Jag var äldsta systern i en stor syskonskara. Jag matade alla, tog hand om dem, följde med dem till förskolan och skolan. Mina föräldrar frågade aldrig om jag ville, det var bara så det var.
Vänner hade jag knappt, jag hann aldrig träffa dem. Mina jämnåriga hånade mig, sa att det enda jag kunde var att torka småsyskonens rumpor. Jag tog så illa vid mig, ofta satt jag och grät för mig själv. Pappa märkte det och gav mig stryk med skärpet. Han sa att han slog vett i mig.
Jag fick aldrig någon barndom. Efter nian skickades jag till folkhögskolan i Västerås. Det var ett val mina föräldrar gjorde åt mig de tyckte att jag skulle bli kock så att hela familjen alltid kunde vara mätt.
Tre år senare fick jag jobb på ett kafé i Uppsala. Pappa tvingade mig att smussla med mat därifrån, men jag vägrade. Mamma anklagade mig för att vara självisk och att jag lät alla andra gå hungriga. Min allra första lön tog de ifrån mig. När jag fick min andra lön stoppade jag den i fickan och sprang. Jag tog första bästa tåg som gick norrut, det spelade ingen roll vart. Bara jag kom bort, långt från den där eländiga vardagen. Jag visste att stannade jag, skulle jag bara fördärva mitt liv ännu mer.
Visst, det var tufft, men att vara slav åt mina föräldrar var värre. Jag bestämde mig för att kämpa för mitt eget mål, oavsett priset. Jag skurade golv, sopade, och jobbade tills jag hamnade som diskare. Först därefter fick jag komma in i köket.
Trots att lönen efter hand blev bättre sparade jag varje öre, lade allt i en spargris. Jag drömde om att ha en egen liten lägenhet någonstans i en stockholmsförort, där jag skulle vara herre över mitt eget hem. Under tiden bodde jag hos min gamla mormor i hennes röda hus ersättningsvis för en familj. Hon tog bara en symbolisk hyra och jag hjälpte henne i hushållet. Den gamla damen blev min trygghet. Hon mötte mig efter jobbet med en kopp rykande örtte och egna kanelbullar. Då var jag lyckligast i världen.
Så småningom träffade jag min blivande make, Karl. Vi hade inget bröllop vi gick bara till stadshuset och skrev under pappren. Sen flyttade vi in hos hans föräldrar i Sundsvall. Några månader senare föddes min dotter Elin, och snart därefter fick vi en son, Oskar.
Med tiden började jag drömma om mamma och pappa. Jag pratade med Karl och vi beslutade att hälsa på. Jag köpte påsar fulla med presenter och intalade mig att resan skulle gå bra. När jag kom, möttes jag bara av skällsord och knuffar. Mina bröder hade börjat dricka, min syster hade det lika illa.
Mamma och pappa la inte ens märke till att jag inte var ensam de såg inte ens på sina barnbarn. Dem låste bara dörren om sig. Jag vände på klacken, tog med mig presenterna, och gick därifrån. Kalla mig snål om ni vill, men jag ångrade mig aldrig. Inte ens på begravningen tänkte jag sätta min fot där.
