Jag minns hur jag passade mina barnbarn i åtta år utan att få en krona Och igår sa de att de hellre ville vara hos den andra mormorn, för att hon aldrig skäller på dem och ger dem surfplattor.
Jag var mormorn med varma soppor.
Mormorn som följde dem till skolan, torkade näsor, lagade mat, tvättade, strök, bar skolväskor, släckte lampor efter dem och vaggade dem till sömns när föräldrarna var sena.
Den andra mormorn var den eleganta.
Hon som dök upp ibland med blommor, parfym, glänsande påsar och “stora överraskningar”.
Hon visste inte hur det var att vaka över ett sjukt barn hela natten.
Men köpa senaste plattan det kunde hon.
Igår sa mina barnbarn att de önskade jag var som henne.
Och för första gången i mitt liv förstod jag hur det känns att vara osynlig i sitt arbete.
Jag heter Margareta. 62 år gammal.
Jag har en dotter Kerstin,
och två barnbarn Emil (8) och Freja (6).
Kerstin jobbar. Hennes man Jonas likaså.
Och eftersom det inte fanns råd med barnvakt och de inte litade på fritids, var det självklart att jag, pensionär, skulle viga resten av mitt liv åt deras barn.
Och det gjorde jag.
Medvetet.
Med kärlek.
Med hela mitt hjärta.
Jag steg upp vid halv sex.
Vid halv sju var jag redan i deras hem.
Gjorde frukost.
Plockade fram rena strumpor, letade efter försvunna tröjor, klädde dem, knöt skosnören, släpade skolväska, följde dem till skolan.
Sedan städning, tvätt, matlagning, tröstande.
På eftermiddagen hämtade jag dem.
Läxläsning, vila, soppa regler.
Jag var mormorn av ordning.
Mormorn med gränser.
Hon som sa:
Inte godis innan middagen,
Tvätta händerna,
Nu räcker det med skärmtid,
Gör klart läxan först.
Mormorn som var tråkig.
Å andra sidan fanns Siv Jonas mamma.
Siv hade slutat jobba för länge sedan.
Hon hade pengar. Ganska mycket.
En kvinna med välmanikyrerade naglar, välfriserat hår, kläder för utekvällar och resor till Spanien och Italien.
Siv hade aldrig kokat blåbärssoppa tre på natten för ett sjukt barn.
Aldrig letat strumpor under soffan.
Aldrig torkat spyor ur mattan.
Aldrig jagat någon med mat i hela rummet.
Siv var en gäst-stjärna.
Två gånger om året dök hon upp på julafton och på födelsedagar
med presenter, praliner och den allra senaste tekniken.
Barnen dyrkade henne.
Som alla barn dyrkar en vuxen som aldrig säger nej.
Igår fyllde Emil år.
Jag gick upp fem på morgonen för att baka hans älskade sockerkaka.
Med ägg, vaniljkräm, nötter precis som han ville ha den.
Köpte en fin bok åt honom och en varm fleece allt min pension på 7800 kronor räckte till.
Vid fyra på eftermiddagen kom Siv.
Med frisyr, parfym och gnistrande handväska.
Gick in som en tv-stjärna.
Älsklingar! ropade hon.
Emil och Freja tog emot henne som rockstjärnor.
Gick förbi mig som om jag var en krukväxt i hörnet.
Siv plockade fram två stora vita lådor.
Två nya surfplattor.
Så ni har något kul, sa hon. Idag får ingen säga nej till skärmtid!
Barnen tjöt av glädje.
Kerstin och Jonas strålade:
Otroligt mamma! Du är fantastisk! Tack!
Jag stod vid köksbänken och skar upp tårtan.
Den jag gått upp i gryningen för att baka.
Den ingen såg åt.
Jag gick fram till Emil.
Emil, gubben här är min present. Och tårtan
Han såg inte upp.
Inte nu, mormor. Jag fixar min avatar.
Men lilla
Alltid tårta, mormor. Den andra mormorn kommer med riktiga presenter! Du bara böcker och kläder. Så tråkigt.
Sådan smärta
Vill jag ingen ska behöva känna.
Jag såg på Kerstin.
Väntade åtminstone att hon skulle säga: Sådär talar man inte till mormor!
Men hon?
Hon skrattade.
Men mamma, ge dig. Barnen gillar nya saker. Siv är den roliga mormorn. Du är rutinens mormor.
Rutinens mormor.
Är det så omsorg kallas numera?
Freja gav sista stöten:
Tänk om mormor Siv bodde här. Hon skäller aldrig. Du är alltid så trött.
Jag såg på mina händer nariga av disk, tvätt och städning.
Jag såg på Siv fräsch, två plattor i väskan, dagens gudinna.
Jag såg på min dotter tillbakalutad med ett glas vin, för jag var ju där och gjorde allt.
Jag tog av förklädet.
Vek det noggrant.
La det ifrån mig.
Gick in i vardagsrummet.
Kerstin, jag går hem nu.
Vad då!? Tårtan? Städet? Vem ska ordna allt!?
Kan inte den roliga mormorn hjälpa till?
Siv log tillgjort:
Nej du, Margareta, jag har så ont i ryggen
Ingen fara. Jag vill inte att du fläckar ner din fina dräkt.
Jag såg på Kerstin:
Barnen har rätt. Jag är tråkig, jag är den stränga. Jag sätter gränser och lagar nyttig mat.
Kanske behöver de mer frihet ett tag.
Så från och med imorgon säger jag upp mig.
Mamma, hur kan du!? Vem ska gå med dem till skolan imorgon!?
Det vet jag inte. Kanske Siv? Eller sälj en platta och betala för barnvakt.
Men vi behöver dig!
Nej. Ni behöver en TJÄNARE. Och det är jag inte.
Jag såg på Emil.
Kommer du inte tillbaka, mormor?
Nej, hjärtat. Imorgon blir det spännande.
Ingen som tjatar om grönsaker, läxor eller om att sova i tid.
Total frihet.
Och så gick jag.
Telefonen har ringt oavbrutet.
Kerstin gråter.
Jonas säger jag dramatiserar.
Men jag kommer inte tillbaka.
Imorgon vaknar jag klockan nio.
Brygger kaffe till mig själv.
Ska äta tårtan i lugn och ro.
Och titta på en serie.
För första gången på åratal ska jag vara huvudperson i mitt eget liv.
Och vad tycker ni är mormödrar och farmödrar skyldiga att passa barnbarn,
eller utnyttjar barnen sin mamma för att spara pengar?
