Idag kände jag mig riktigt ledsen. Alla mina kompisar har unga och vackra mammor, men inte jag. Min mamma ser mer ut som en mormor, och det känns så orättvist…
“Lovisa, hej Lovisa! Din mormor hämtar dig!” Lovisa tittade ut i korridoren och rynkade pannan – där stod hennes mamma.
“Mamma, varför måste du alltid hämta mig? Jag kan gå hem själv, jag är ju inte liten längre”, sa Lovisa och såg argt på sin mamma.
“Lovis lilla, det är ju mörkt ute. Det är inte säkert att småflickor går ensamma på kvällen”, försökte mamma förklara.
“Mamma, vilken kväll? Klockan är ju bara sju! Och vi bor ju nästan granne… Jag är vuxen nu, jag är nästan tretton.” Flickan tog sin väska och sprang ut från musikskolan.
…Lovisa föddes när hennes föräldrar redan gett upp hoppet. Den första vinken att Elin väntade barn kom som en chock när hon och maken skulle till vänner på middag…
“Henrik… Jag mår inte bra… Jag är illamående och känner mig svag. Kanske har jag ätit nåt gammalt… Jag ska lägga mig lite. Åk du själv om du vill…” Men självklart gick han inte utan henne.
Hon låg inne i två dagar, försökte läka sig med huskurer – magtvätt, fasta, te på örter… Men det blev inte bättre, och på tredje dagen ringde hennes make trots hennes protester efter en läkare.
Sköterskan lyssnade noga på Elin, knackade henne på ryggen, tittade i halsen. Tog temperaturen och ställde konstiga frågor som inte verkade ha med saken att göra. Han tittade på henne lite misstänksamt, nästan som om han inte tog henne på allvar. Hon var nära att säga något om hans oprofessionella beteende, men hon hade ingen kraft…
Nästa morgon gick hon och maken till gynekologen, som läkaren rekommenderat.
Make Henrik stod i korridoren och gick nervöst fram och tillbaka… När Elin kom ut blev han rädd av hur hon såg ut. Hennes ansiktsuttryck var så obekant. Först log hon lite darrande, sedan började hon gråta och räckte honom ett papper. Med skräck tog han lappen, förväntande sig det värsta…
“Henrik… Henrik lilla… Vi ska få ett barn”, sa Elin och brast i gråt, gömde ansiktet i händerna. Han höll om henne och sa inget, förlamad av nyheten, knappt troende sina öron och rädd att förstöra den magiska stunden.
De var fyrtiotvå båda två. Elin födde nästan vid fyrtiotre års ålder och var den äldsta på hela BB-avdelningen. Sköterskorna kallade henne i smyg för “den gamla förstföderskan på rum åtta”…
Men när tiden var inne födde Elin en flicka. Till läkarnas och hennes egen förvåning gick förlossningen lätt, utan komplikationer. Lättare än för många unga mammor. Barnet var stort, friskt och skriksamt.
När Lovisa var liten såg hon ingen skillnad mellan sin mamma och grannflickans mamma. En mamma var en mamma. Men när hon växte upp, och hon var en intelligent flicka, hörde hon för första gången den hårda sanningen på dagis.
“Mamma, mamma, Lovisas mamma är gammal och kommer snart att dö. Gamla människor dör ju. Eller hur, mamma?” sa killen Viktor från hennes grupp.
Utan att tveka gav Lovisa honom en smäll med en plastklappdocka. Det blev en stor bula, men i alla fall skrek Viktors mamma högt genom hela dagis:
“Får man skaffa barn så sent i livet! Hon borde inte gå på pension utan se till att skaffa sig en dotter istället! Och sen kan de ju inte uppfostra rätt! Jag ska klaga! Låt socialen ta hand om det!” Viktors mamma darrade av ilska medan hon torkade näsan på sin gråtande son.
Hemma väntade ett allvarligt samtal med föräldrarna, men från den dagen slog Lovisa både Viktor och alla andra som sa liknande saker. Hon började också tänka att det kanske låg en sanning i deras ord och utan att märka det började hon skämmas för sina föräldrar…
Sen växte Lovisa upp och började skolan. Föräldramöten blev en prövning. Hon föreställde sig med skräck hur läraren skulle vända sig till hennes föräldrar. Hon såg framför sig sin stående, rodnande mamma eller sin förvirrade, gråhåriga pappa… Men att ha äldre föräldrar gav också en fördel. Hon gav dem aldrig anledning att klaga – hon hade toppbetyg.
Självklart var hennes mamma och pappa underbara, de bästa föräldrarna någonsin! Hon älskade dem av hela sitt hjärta. Men ändå önskade hon att hennes mamma kunde se ut som Linneas mamma, som mer liknade en stor syster. Och att hennes pappa var som Niklass pappa, med coola läderbyxor som kom till skolan i en fin bil.
Men nej… Hon hade äldre föräldrar, och inte direkt moderna heller. Mamma var ingen shoppingsentusiast. Hon föredrog en bra bok framom höga klackar. Pappa älskade sin gamla Volvo och tillbringade helger i garaget, “finjusterade den till perfektion”, som han sa. Han var också en filosof, läste historiska romaner, var intresserad av politik och gjorde den godaste surkålen!
Lovisa blev stor, tog studenten och började läsa till läkare. Vanan att plugga hårt i skolan lönade sig. Hon tog examen med högsta betyg och började sin specialistutbildning på ett sjukhus i närheten. Hon älskade jobbet, särskilt eftersom hon hade en handledare som fick henne att falla för tandvårdsyrket. Pappa kallade henne skämtsamt “tandfeens högra hand”.
En dag när hon assisterade en läkare kom en ung man in med tandvärk. Det hela var ganska banalt – han hade knäckt en tand när han åt nötter. Han verkade generad över att en söt tjej var med och blev lite nervös. Men allt gick bra – tandproblemet löstes och killen gick hem. Efter jobbet stötte Lovisa oväntat på honom utanför sjukhuset…
“Hej igen, trollkarlen med de magiska händerna! Jag frågade när du slutade och väntade här. Hoppas det är okej?” Gustav, det var hans namn, räckte henne en bukett rosor.
Lovisa rodnade, men hon hade redan på kliniken tyckt om honom. De gick långsamt mot hennes hem, pratade på vägen. Det kändes direkt som om de känt varandra i evigheter – de hade så mycket gemensamt. Varje ord han sa fick henne att vibrera inombords… De hade så lätt och trevligt ihop att när de kom fram till hennes dörr insåg de att de inte ville skiljas.
De började träffas och efter en månad friade Gustav. Han presenterade henne för sina föräldrar, som var trevliga och snälla. Hans mamma var förskollärare ochOch när Lovisa såg Gustavs ögon lysa av uppriktig glädje när han pratade med hennes föräldrar, insåg hon äntelsen att kärlek inte har någon ålder, och att hennes föräldrar var precis de hon alltid velat ha.
