Jag förlorade min sanna kärlek för en vacker fasad – och nu betalar jag priset för min dårskap.
De säger att vi är våra egna olyckas smeder. Och jag, vet ni, är ett lysande exempel på det. Allt som hände mig är bara mitt eget verk. Ingen ödestro, inget dåligt öde, ingen tredje parts inblandning. Bara min blindhet, övermod och naiva förälskelse i ytligheten snarare än djupet.
Jag heter Rikard. Jag kommer från Malmö. Nu är jag 38 år gammal och gift sedan tre år tillbaka, men äktenskapet har blivit en prövning istället för glädje. En gång trodde jag att jag fångat lyckan.
Då var jag 32. Jag bodde själv, hade ett bra jobb, två lägenheter som jag ärvt av min mormor, och ett litet affärsställe som jag hyrde ut. Mina föräldrar hade för länge sedan flyttat till en villa i förorten, medan jag njöt av livet som ungkarl och trodde att jag snart skulle träffa “den rätta”.
Jag drömde alltid om en fru med en glansig yta: långbent, med docklik figur, glänsande hår och perfekt smink. Jag trodde att en sådan kvinna skulle garantera min framgång och andras avund.
Samtidigt fanns Johanna där vid min sida – min bästa vän. Klok, snäll, med en lugn humor som alltid visste hur hon skulle stödja mig. Vi gick ofta på promenader, hade djupa samtal och ibland stannade hon över efter fester. Jag tog det för givet. Hon var bara en god vän vid min sida. Jag tänkte inte på att det kanske betydde mer för henne.
Och en gång, när jag åkte med vänner för att åka skidor i Åre, träffade jag henne – Lisa. Smal, livfull, med fylliga läppar, långa naglar och gyllene lockar ner till midjan. Hon såg ut precis som jag föreställt mig min “perfekta fru”.
Under en vecka åkte vi knappt skidor utan tillbringade mest tid på hotellet, drack, skrattade och flörtade. På toppen av alkoholens och hormonernas rus, likt en idiot, friade jag till henne. Ja, mitt i hotellrummet, med sömnig stämma och ett glas champagne i handen.
När Lisa fick höra om mina lägenheter, företag och föräldrar log hon bara blygsamt och nickade. Några dagar senare flyttade hon in hos mig.
När jag berättade för Johanna blev hon förbluffad. Lugnt, utan hysteri, sade hon:
– Rikard, du har bråttom. Kvinnor från semesterorter kommer sällan för kärlek. Försök att lära känna henne bättre.
Jag blev ursinnig. Anklagade henne för avund. Jag bjöd henne inte ens på bröllopet. Det verkade för mig att hon bara var sårad för att jag inte valde henne.
Och snart rasade min drömvärld samman som ett korthus.
Först förbjöd Lisa mig att röra vid hennes bröst:
– Jag har implantat. De får man inte klämma på, vet du.
Sedan visade det sig att hon inte lagade mat alls – hon glömde till och med att sätta på vattenkokaren. Sallader? Nej. Middag? Nej. Damma av? Aldrig. Jag gjorde allt, och maten levererades av min mamma i kastruller.
Lisa gick på skönhetssalonger, spa och shoppingrundor som om det vore hennes arbete. Hon spenderade mina pengar som om det var monopolspel.
När jag antydde om barn svarade hon kallt:
– Är du galen? Min kropp är min investering. Inte före om tio år.
Vi samtalade inte – vi existerade. Vad jag än pratade om förstod hon inte, eller så låtsades hon vara uttråkad. Hon hade sina egna ämnen: naglar, vaxning, Instastorys. Och jag hade tomhet.
Och jag vände mig åter till Johanna. Sökandes efter värme, samtal, förståelse. Hon lyssnade, uppmuntrade, skämtade, försökte återge mig tron på mig själv. Jag beklagade mig, öppnade mitt hjärta, och hon bara fanns där.
Men en dag sade hon att hon skulle gifta sig. Med en bekant till mig, Daniel.
– Jag älskar dig, Rikard, sa hon. – Jag har alltid gjort det. Men jag är trött på att vänta. Och med Daniel, även utan passionen, kommer jag att vara lugn. Och tro mig, det är ibland mycket viktigare.
Då förstod jag allt. Allt jag hade förlorat. Allt jag hade förstört med mina egna händer.
Jag kunde ha varit med en kvinna som skulle ha varit en pelare av stöd, en sann vän, hustru och mor till mina barn. Och jag valde en docka. En fasad utan innehåll.
Nu lever jag i en vacker bur, bredvid en kvinna som är främmande för mig. Jag vet inte hur länge denna fars kommer att pågå. Men en sak vet jag säkert: Johanna har jag förlorat för alltid. Och det är mitt största misstag.
Om du läser detta, och det finns en person bredvid dig som förstår, stödjer och värnar om dig – släpp inte taget om dem. Byt inte ut det verkliga mot det glansiga. För en dag kan du vakna bland siden… och känna att allt omkring bara är tomhet.
