Jag och min man lämnade lägenheten till vår son och flyttade ut på landet. Han flyttade in hos sin svärmor och hyrde ut vår gamla lägenhet.
Jag och min man gifte oss när vi var 23 år. För övrigt var jag redan gravid när vi gifte oss. Vi hade båda pluggat på lärarhögskolan och gick ut efter ganska tuffa år. Inga rika fastrar eller välbärgade pappor här inte allt vi har kommer från eget slit.
Vi började jobba tidigt. Redan som spädbarn fick vår son modersmjölksersättning. Vare sig det berodde på stress eller på att min diet mest bestod av mackor och kaffe, fanns det liksom ingen mjölk. När han var elva månader var det dags för dagis, där han hade fullt upp med att lära sig äta med sked, sitta på pottan och sova utan att någon vaggade honom. Och vi föräldrar kämpade vidare med vardagen.
Först hyrde vi en liten etta, sen lyckades vi köpa en, och till slut, efter år av att vända på varje krona, fick vi råd med en tvåa. Men vi är ju från landet från början, så drömmen om mark och egen jord fanns där. För ett par år sedan slog vi till och köpte en liten plätt. Min man murade upp ett litet rött hus med vita knutar, installerade vedspis och jämnade ut trädgården. Vi köpte möbler, och vips hade vi skapat oss vårt lilla paradis ute i skogen.
Allt med måtta, förstås vi var 46 år och kände att livet äntligen började vara vårt. Men generna har sitt. Vår son, just fyllda 23, bestämde sig plötsligt för att gifta sig. Vår blivande svärdotter kommer från en rik familj och tog juristexamen tillsammans med sonen. Bröllop blev det med hela baletten.
Så fortskred det klassiska spelet. Fint restaurangbröllop! Limousin! Bröllopsresa till Maldiverna! Och självklart, en egen lägenhet.
Redan från att vår son var liten kände jag att vi ständigt kompenserade för avsaknaden av närhet och tid med honom. Han började förskolan tidigt, skolstarten lika så. Vi jobbade non-stop, sådär som lärare gör. Vi tog hand om andras barn, men vårt eget blev liksom över. Far- och morföräldrar bodde långt bort. Så vi försökte ersätta allt med leksaker, märkeskläder, betalade för studier och fixade en rosthög till bil när han fyllde 18.
Nu tyckte vi att vi skulle fortsätta underlätta för honom. Alla våra sparpengar försvann på bröllopet. Efter noga snack bestämde vi att ge honom vår lägenhet i inflyttningspresent. Så skulle han slippa kämpa som vi. Brudens föräldrar lade till pengar också, men la dem på smycken, pälsar och plockade in nya möbler i lägenheten. De har dessutom ett trevåningshus vid Vättern och kör runt i glittrande Volvo XC90.
Långsamt, som vid en svensk sommarnatt, gled vår son ifrån oss. Till slut dök han bara upp en gång per månad, ringde knappt. Hans svåger ordnade ett jobb på något schysst kontor.
En dag stötte vi på grannen på ICA, som smålog och påpekade att vår son och hans fru inte bott kvar i lägenheten på flera månader. De bodde permanent hos svärmor istället, och vår lägenhet var uthyrd! Min man blev alldeles blek. Jag ringde sonen på studs han snäste att vi själva gett bort lägenheten, så nu var det hans sak att göra vad han ville med den. Mamma och pappa var ändå bara två urfattiga lärare från landet. Han skrek att han alltid haft det sämst, att vi låtit honom och hans fru få ett bättre liv än oss och nu gjorde honom till nån slags samvetslös utnyttjare i svärmors bostad.
Jag och min man tänkte: Nog nu! Vi bokade tid hos advokat, som kläckte ur sig att eftersom vi aldrig skrev något gåvobrev så var det fortfarande vi som ägde lägenheten. Bara den som har lagfarten kan hyra ut, sa han med myndig stämma.
Efter några koppar bryggkaffe bestämde vi oss för att inte dra sonen till tingsrätten ändå. Vi lät hyresgästerna bo kvar en månad, förklarade läget och de, så typiskt svenska, skötte utflytten helt friktionsfritt utan ett pip. Så flyttade vi själva tillbaka.
Men kontakten med sonen är bortsopad lika effektivt som grannen sopar sin trottoar på Valborg. Min man går runt och är besviken, jag likaså. Kanske, vem vet, så hittar vi tillbaka till varandra när snön smälter. Men just nu pustar vi ut i vårt gamla vindsförråd och försöker komma på vad som egentligen hände med det där svenska folkhemmet.
