Jag och min man drog ut till landet för att träffa hans föräldrar för första gången. Så fort vi rullar upp mot gården kommer hans mamma ut på trappen, sätter händerna i sidan och står där som självaste drottningen över kafferepet.
Ojojoj, Mattias! Du kunde väl ha ringt innan? Och se på fan, du har sällskap!
Mattias drar mig intill sig och säger med stolthet i rösten:
Mamma, får jag presentera min fru Ronja.
Hans mamma, Gunilla, som ser ut som en bergvägg i sitt blommiga förkläde, kommer emot mig och utbrister:
Välkommen, Ronja lilla!
Och sen får jag tre rejäla pussar på kinden, så som man gör på riktigt svenskt vis. Det luktar vitlök och nybakat från henne så det nästan vattnas i munnen.
Gunilla ger mig en bamsekram så jag knappt får luft, och jag hamnar med huvudet mellan hennes mjuka kuddar till bröst innan hon släpper mig och inspekterar mig uppifrån och ner:
Mattias, var har du hittat ett sånt litet spink?
Han skrattar till och svarar:
På biblioteket i Stockholm. Du vet, där hittar man alla original!
Och farsan då, är han hemma?
Nä, han är hos grannen fixar med värmepannan.
Gunilla viftar in oss:
Kom in nu, men ta av skorna! Jag skurade precis golvet.
Från grusgången glor ett gäng nyfikna ungar från byn på oss som om vi vore från yttre rymden.
Elias, spring över till Birgitta och säg att Mattias har kommit hem med frun!
Jodå! svarar grabben glatt och drar iväg i full fart.
Vi går in i köket. Mattias tar av mig min fina kappa den där fyndade, på sommarrean ni vet och hänger upp den bredvid vedspisen. Sen gnuggar han mina iskalla händer mot spisens sida och ler:
Värsta värmekällan, eller hur!
Plötsligt börjar det klirra och smälla: grytor åker fram, brödet doftar, tallrikar dukas och det rasslar till av bestick.
Medan Gunilla dukar tittar jag mig nyfiket omkring i det lilla huset: broderier med älgar på väggarna, små blommiga gardiner i fönstren, egenvävda trasmattor på golv och pallar, och intill kaminen ligger en stor orange hankatt och fräser åt oss.
Vi gifte oss förra veckan, ropar Mattias från köket, sådär som om han skulle ropa från andra sidan sjön.
Maten liksom exploderar fram ur ingenstans: på bordet står en stor tallrik inlagd sill mitt bland köttbullar, rödbetssallad, vörtbröd, leverpastej och en jättefin laxpaj.
Herregud vad jag blev hungrig på en sekund!
Nu räcker det, mamma! Du har gjort mat för en hel vecka muttrar Mattias mellan två stora tuggor av hembakat rågbröd.
Gunilla ställer fram en kvarting brännvin på bordet och torkar nöjt händerna på förklädet:
Nu så, då fikar vi!
Så blev jag liksom officiellt introducerad till familjen. Mamma och son är som kopior kolsvart hår, rosiga kinder. Fast Mattias är lugn och snäll, medan Gunilla är som ett åskväder plötslig och högljudd.
Man kan tänka sig att mer än en envis häst har hon lyckats tygla under åren.
Så slår köksdörren upp och in kommer en liten gubbe som doftar rök och har sot över hela jackan. Lennart, Mattias pappa, omfamnar sonen med sotiga nävar.
Tjena, farsan!
Tvätta händerna först och krama sen! säger Gunilla bestämt.
Lennart skakar min hand:
Välkommen till gänget!
Hans ögon är pigga och busiga, och skäggstubben är lika röd som håret.
Gunilla, kan du sleva upp lite ärtsoppa åt mig också? ropar han medan han tvättar händerna.
Vi höjer våra glas och skålar:
Skål, allesammans!
Efter maten har jag fått lite självförtroende och frågar:
Lennart, varför heter alla män i släkten “Lennart”?
Det är enkelt, Ronja! Min farfar, min pappa, och jag alla murare i flera generationer. Bara Mattias avvek han ville bli svarvare.
Men svensk industri behöver väl också svarvare, farsan!
Säkert! Men att mura en fin kakelugn, det är ett hantverk säger Lennart och viftar med fingret i luften. Det ska vara snyggt gjort, inga rökpuffar i ansiktet och så ska den grädda världens godaste bröd!
Du skulle höra vad han kan fixa! klämmer Gunilla in.
Farsa, dra en riktig historia nu, snälla!
Lennart lutar sig tillbaka och brummar:
Okej, lyssna då! Första storyn…
Det var en gång i juli när vi stack ut på ängsslåtter. Vi hade kor som hette Sockerbit, och hela byn åkte ut kvinnor, karlar, och vi då, Gunilla och jag.
Solen hade knappt gått upp så började vi slå. Svettigt var det, insekterna bet som galningar, och vi var helt slut. Då slog mig en idé förmodligen för att jag var överhettad…
Jag kastade lien och skrek: “Jösses! Vildsvin!” och klättrade upp i trädet. Vad tror ni händer? Alla kastade lien och rusade efter!
Haha! Och sen då?
Då blev de så förbannade att de nästan jagade bort mig med räfsor men resten av dagen gick slåtterläggen dubbelt så snabbt.
Gunilla ger honom en vänskaplig dask och säger:
Din tok!
Men berätta om den där gången när vildsvinen på riktigt höll på att ta dig!
Ja just det… Då var vi unga, jag och Gunilla, Mattias var bara en framtidsplan. Jag gillade att jaga, men den här händelsen tog knäcken på mig.
Det var vinter, snön föll. Jag sa: “Jag sticker ut på jakt.” Tog bössan och gick ut i skogen, traskade runt, såg ingenting. Plötsligt började det skymma och jag ville vända hem. Då hörde jag grymtande riktning. Sköt missade. Sekundsnabbt rusar en galt mot mig och jag kastade mig upp i ett träd.
Herregud! utbrister jag.
Precis. Galten började gräva under trädet och hela hjorden också. Så där satt jag, höll fast vid stammen hela natten tills Gunilla och några bybor hittade mig nästa morgon.
Jag letade hela natten! Fick bära hem honom på ryggen, så paralyserad var han, berättar Gunilla.
Du är min Hjältinna!
Ja, ja, du och Ronja, vill du ha lite te? Med citronmeliss och honung, vi har egen!
Åh, ja tack!
Gunilla häller upp varmt te i stora koppar.
Lennart, berätta hur du botade min syster Karin.
Lennart hostar till över teet och skrattar:
Karins fötter var så ömma, hon sa att hon knappt kunde gå. Vi föreslog biku förlåt, biterapi. Så hon kom ut på landet, och jag satte två bin på varje ben.
Vad hände? frågar jag.
Jo, hon tackade första minuten. Sen började svära värre än en sjöman! Hon var ju allergisk, benen svällde upp som stubbar!
Typiskt dig, säger Gunilla.
Säg vad man vill jag försökte! Och Ronja, du är inte allergisk va?
Nej då!
Bra där!
Vi dricker teet. Det har hunnit bli kolsvart ute, tröttheten kommer över mig. Gunilla drar för gardinerna.
Mattias, var vill ni sova?
Mamma, kan vi ta spisen? Vad säger du, Ronja?
Mer än gärna!
Jag fixar direkt! Farsan byggde den där värmebänken själv, sten för sten, säger Gunilla stolt.
Lennart drar till sig kragen och ser nöjd ut man förstår honom. Spisen är hjärtat i huset.
Vi säger tack för maten och reser oss från bordet. Mattias lyfter mig varsamt upp på värmebänken.
Från loftet doftar det lera, torkade örter, fårskinn och surdegsbröd. Mattias somnar direkt men jag ligger vaken och hör någon eller något andas högt:
Snork-snork, snork-snork
“Nu är det tomten! Helt klart!” tänker jag och minns en gammal ramsa.
Men på morgonen får jag veta att det bara var surdegen som Gunilla ställt för att jäsa på värmen.
Vi kommer helt klart hälsa på många gånger till det finns ju så många fler historier att höra från Lennart, så många bröd att smaka, och så mycket värme att dela där vid spisen. Men det får jag berätta om nästa gång vi hörsOch där, i gryningens allra första ljus med kaffedoften smygande in under täcket och Mattias varma hand i min, inser jag att landet inte bara är en plats på kartan. Det är ett slags frihetoch en plats där historier, människor och surdegar lever precis lika högljutt som Gunilla själv. Jag kisar mot det lilla köksfönstret, ser Gunilla i morgonrock på gården, matande höns och visslande på nån omöjlig gammal slåttervisa.
Mattias vaknar, sträcker på sig och viskar:
Hur känns det att vara en del av cirkusen nu?
Jag skrattar lågt och trycker mig närmare.
Perfekt, säger jag. Bättre än vilken saga som helst.
Och när kattens tassar dunsar ner på värmebänken, Gunilla slamrar med koppar i köket och Lennarts basskratt rullar in från trappan, då vet jag det: det här är början på min alldeles egen berättelseoch det är exakt här den ska börja, hemma hos Mattias, Gunilla, Lennart, och alla deras galna historier, mitt i hjärtat av landet.
