Jag har aldrig träffat min pappa, och mamma såg jag bara någon gång ibland. Det var först långt senare som tanterna på boendet berättade hur jag hamnade på barnhemmet. Jag var ungefär ett år gammal när jag fick lunginflammation. Jag var så utmattad av sjukdomen att jag slutade gråta helt och hållet. Jag låg i min lilla säng tyst flera dagar, och började sakta försvinna, medan min ledsna mamma satt i rummet bredvid och drack brännvin.
Jag föddes in i en familj där min mamma älskade att dricka. Hon kunde hålla igång i flera dagar, och ljudet av hennes flaskor höll mig vaken om nätterna. Grannarna hade redan börjat klaga på spädbarnet som skrek, så en dag bestämde sig mamma för att ta med mig till sjukhuset. När sjuksköterskan kom in för att titta till mig såg hon plötsligt att jag brann! Mina kläder hade fattat eld och de behövde vara tre personer för att släcka mig. Jag rullades direkt till akuten för att få hjälp med mina brännskador. Under hela tiden jag låg på sjukhuset, kom min mamma inte och hälsade på en enda gång.
Lyckan jag fick uppleva på barnhemmet höll i sig även efter att mitt första barn kom till världen. Jag fick utbildning, ett bra jobb och bodde i en rymlig och fint inredd lägenhet. Att bo där gav mig jättemycket glädje. Vi blev som en egen liten familj, med små vardagsmirakel. Det enda som fattades var vårt eget barn…
Min man och jag valde att adoptera en tvåårig flicka från barnhemmet. Många varnade oss för det, men vi lyssnade inte. Vi tog henne med oss när vi flyttade till Göteborg, och det fanns risk att hon skulle drabbas av någon ärftlig sjukdom. Men sedan dess har hon varit alldeles frisk!
Idag är jag så tacksam varje dag för att jag vågade tänka själv och inte bara lyssnade på andra. Ingen av läkarnas varningar visade sig stämma min dotter är frisk och växer så fint. Jag tycker det är så lätt att skylla barnets problem på dåliga gener. Det blir nästan som att säga att allt beror på generna, och inte på hur vi tar hand om barnet eller vilka livsvillkor vi ger. Jag tror att allt ett barn egentligen behöver är kärlek och att känna sig behövd för att växa upp till en fin människa.
Nu närmar sig femårsdagen sedan vi fick adoptera min dotter, och jag är faktiskt lite nervös. Jag älskar min son lika mycket som mitt biologiska barn båda är min familj. Men en del av mig oroar sig för att min dotter, Märta, ska få reda på att hon är adopterad och kanske ta det illa upp. Hur ska jag ens ta upp det med henne om hon får veta? Kommer hon att förstå? Det är faktiskt ännu läskigare än om någon annan skulle berätta det för henne först.
