Hej där, vännen. Häromveckan stötte jag på en kvinna som traskade längs gatan med sin ett och ett halvt år gamla dotter, helt borta i sina egna tankar som om världen runtomkring inte existerade. Om jag inte hade ropat på henne, hade hon rusat rakt förbi. Först blev hon glatt överraskad, men nästa sekund drog ett drag av likgiltighet över hela ansiktet. Så jag frågade vad som stod på och då vällde hela hennes familjekrönika ur henne.
De hade gift sig av kärlek, minsann. Förlovningen var som tagen ur en svensk romantisk film: långa promenader längs Mälarens strand i Västerås, och små, fnissiga fikastunder på mysiga kaféer. Efter bröllopet bar hennes älskade henne över tröskeln med bravur. De kämpade på för att skapa ett harmoniskt hem, även om livets vägar gled isär ibland.
Men när dottern Freja dök upp på scenen ändrades allt på en femöring. Plötsligt fick maken, Oskar, känna på vad det egentligen innebär att vara förälder och det visade sig att det kanske inte var hans favoritsyssla i livet. Han jobbade hemifrån i deras lilla tvåa i Uppsala, och den lilla damens gap och gråt gick rakt genom hans Zoom-möten som en siren genom natten. Självklart hamnade de flesta barnbestyren på hennes lott, men ibland fick även Oskar höra ett och annat om hur han “undvek ansvar”.
Efter att ha insett att hennes föräldraledighet innebar att inkomsterna sjönk betänkligt började Oskar se sin chans att helt släppa barnpassen till henne. Efter ett tag föreslog han artigt men bestämt att hon kunde väl börja jobba igen, och lämna Freja hos någon snäll mormor eller farmor.
Ingen av Oskars bortförklaringar om varför mor- eller farföräldrar visst skulle klara ett litet barn riktigt höll. Han hävdade att det behövdes mer pengar i hushållet vad är en svensk medelklassfamilj utan ekonomiskt svängrum? Han dammsög hela Uppsala efter åtta-nio timmars dagisplatser, bara för att själv slippa bli nedstänkt med puré. Från den dagen slutade Oskar helt och hållet ge sin fru veckopengen för handling; han handlade nu själv istället, eftersom han misstänkte att hon handlade för glatt och köpte onödigt krafs (enligt Oskars standard: blommor, svampknivar och surdegsbröd).
Hon började ta ut Freja på långa promenader i Stadsparken, till lekplatser och sagostunder på biblioteket, vad som helst för att slippa hemmafriden.
Med tårögd blick och hopplös min frågade min väninna låt oss kalla henne Sigrid vad hon skulle ta sig till. Själv kände jag mig alldeles handfallen; skilsmässa? Nej, det föll sig inte alls naturligt. Hur omöjlig Oskar än betedde sig, så älskade hon honom för mycket, och var för fäst vid att se honom äta prinsesstårta på söndagarna. Och deras lilla Freja behövde ju båda sina föräldrar, tyckte Sigrid. Dessutom hade hon fått nog av den eviga kritiken för att hon själv inte drog in några slantar vilket faktiskt knappast var hennes fel.
När jag tog farväl gav jag de sedvanliga, livsbejakande råden: “Var stark”, “Det ordnar sig”, och “Det blir bättre, du ska se.” Och jag hoppas innerligt att det faktiskt stämmer, även om det ibland känns som att hoppet är det sista som överger oss svenskar möjligtvis samtidigt som sista kanelbullen tagit slut.
