Hej dagboken. Häromdagen mötte jag en kvinna som gick längs Drottninggatan i Stockholm med sin lilla dotter, bara ett och ett halvt år gammal. Hon såg helt frånvarande ut, som om hon inte alls märkte världen omkring sig. Om jag inte ropat på henne hade hon bara passerat förbi utan att lägga märke till mig. Först blev hon glad när hon såg mig, men glädjen la sig snart som en slöja över ansiktet och ersattes av en märklig likgiltighet. Jag kunde inte låta bli att undra vad som hänt och frågade henne rakt ut. Då berättade hon om allt som pågick i hennes familj.
Hon och hennes man hade gift sig av kärlek, deras förlovningstid hade varit fantastisk full av romantik och gemensamma stunder. Efter bröllopet bar han henne över tröskeln och de levde i samförstånd, även när deras liv tog olika vägar ibland.
Men saker förändrades när deras dotter föddes. Hennes man fick verkligen känna på vad det innebar att vara förälder och det verkade inte falla honom i smaken. Han jobbade hemifrån och tyckte småbarnslivet mest innebar skrik och gråt som störde honom. Det blev självklart att nästan allt ansvar för dottern föll på henne, även om han själv fick sina förelägganden ibland.
När han märkte att hennes föräldrapenning gjort att familjens inkomst minskat drastiskt, började han utnyttja situationen och la all barnomsorg på hennes axlar. Efter en tid krävde han att hon skulle gå tillbaka till jobbet och låta någon av mor- eller farföräldrarna ta hand om dottern istället.
Han ville inte lyssna på hennes förklaringar om att mor- eller farföräldrarna varken orkade eller hade möjlighet att ta hand om ett så litet barn. Istället talade han bara om att familjens ekonomi måste stärkas. Han undersökte olika alternativ förskola på heltid och andra lösningar bara för att själv slippa engagera sig i dotterns vardag. Där någonstans slutade han även ge henne pengar till mat och andra inköp: han ville ha kontrollen själv, övertygad om att hon slösade familjens pengar på onödigheter.
Min väninna började allt oftare ta med sin dotter ut i Vasaparken och till lekplatser för att slippa vistas hemma tillsammans med sin man och hans kyla.
När hon slutligen bad om mitt råd blev jag helt tagen på sängen. Skilsmässa? Det fanns inte på kartan trots allt älskade hon honom fortfarande, var för fäst vid allt det som varit bra. Samtidigt ville hon att dottern skulle växa upp med båda sina föräldrar och hon var trött på att ständigt bli skuldbelagd för ekonomin, särskilt när det inte ens var hennes fel.
När vi skildes åt önskade jag henne bara styrka sa sådant som håll ut, det ordnar sig och var stark. I mitt hjärta hoppas jag verkligen att det blir så också.
