Hej dagboken.
Idag träffade jag en kvinna som gick på Drottninggatan i Stockholm med sin lilla dotter, Elsa, som knappt har fyllt ett och ett halvt år. Hon verkade helt försjunken i sina tankar och lade inte alls märke till omgivningen. Om jag inte hade ropat på henne hade hon bara gått förbi utan att se mig. När hon väl såg vem jag var, blev hon först lite glad, men glädjen släcktes snabbt och istället såg jag en sorts likgiltighet i hennes blick. Jag frågade förstås hur det var fatt, och då berättade hon hela historien om allt som hänt i familjen.
Hon och hennes man, Henrik, hade gift sig av kärlek. Förlovningen minns hon som en fantastisk tid, full av romantik och tjusning, likt någon vacker svensk sommarkväll ute på landet. Efter bröllopet bar han henne till och med över tröskeln, och de letade tillsammans efter harmoni och förståelse i vardagen även när de var oense om småsaker.
Men allt förändrades när deras lilla Elsa föddes. Från den stunden blev föräldraskapet väldigt påtagligt för Henrik, och det visade sig vara svårare än han trott. Nu jobbade han hemifrån sin laptop vid köksbordet, och Elsa, som allt som oftast skrek och ville bli buren, blev mest ett störningsmoment. Det mesta med Elsa föll naturligt på min vän, men ibland blev även han irriterad och schabbade om småsaker.
När han insåg att min vän var föräldraledig och att deras inkomst blivit mycket lägre, började han utnyttja det för att skjuta över allt ansvar för Elsa på henne. Efter ett tag föreslog han till och med att hon skulle gå tillbaka till sitt jobb på kontoret, och tyckte att någon av far- eller morföräldrarna kunde passa Elsa istället.
Han vägrade lyssna när hon försökte förklara att deras föräldrar och svärföräldrar inte riktigt orkar ta hand om ett litet barn. För Henrik handlade allt om att få in mer pengar i hushållet, och han räknade och vände på varje krona. Han började till och med handla själv för att ha bättre kontroll på vad som köptes, eftersom han ansåg att hon slösade deras gemensamma pengar på onödiga saker. Det blev till och med så att han slutade ge henne pengar för mat och nödvändigheter.
Till slut började min vän ta Elsa ut på promenader i Vasaparken eller till lekplatser, bara för att slippa vara hemma i spänningen mellan dem.
När jag nu träffade henne frågade hon mig vad hon borde göra. Men jag hade ärligt talat inget riktigt svar. Ska hon lämna Henrik? Hon var inte ens nära att överväga en skilsmässa för trots allt han gjort känner hon fortfarande starkt för honom och har svårt att släppa taget. Dessutom vill hon inte låta Elsa växa upp utan båda sina föräldrar, och känner en skuld över att alltid få höra att hon inte bidrar ekonomiskt, något som helt enkelt inte är hennes fel i dagens Sverige.
När vi sa adjö sa jag bara såna där klassiska saker som vi svenskar ofta säger: Var stark, det löser sig, och det ordnar sig till slut. Jag hoppas innerligt att det verkligen gör det.
Dagens lärdom för mig är att man aldrig riktigt känner till kampen någon bär på, och att det viktigaste är att lyssna snarare än att komma med snabba lösningar.
