Mitt namn är Lars. Jag har alltid sett mig själv som en lycklig man i livet, eftersom jag fått äran att vara både pappa och make. Jag gifte mig med Linnea, som jag blev förälskad i redan under gymnasietiden. Hon väntade troget på mig när jag gjorde lumpen, och när jag kom tillbaka gifte vi oss direkt.
Först fick vi vår äldste son, Emil. Tre år senare föddes vår andra son, Anton. Men innerst inne längtade jag efter en dotter. Redan när Linnea väntade vårt första barn sa jag till alla att jag hoppades på en flicka. Alla tyckte det var märkligt eftersom de flesta män drömmer om söner, men jag ville verkligen ha en dotter. Men så blev det en son, och sedan ännu en son tre år därpå.
Linnea och jag hade det bra tillsammans, pojkarna växte upp och familjelivet rullade på. Så en dag kom Linnea med nyheten att hon var gravid igen. Jag blev både häpen och glad, för vi hade inte planerat något tredje barn. Men jag blev såklart jätteglad för beskedet från min kära fru.
Nu blir det väl ändå en liten flicka till slut! sa jag hoppfullt, och Linnea log och nickade instämmande.
Både min mamma och Linneas mamma var säkra redan utifrån Linneas mage att det den här gången verkligen skulle bli en flicka, och till och med ultraljudet visade detsamma. Vi började alla ställa in oss på en dotter. Våra söner till och med kom på ett vackert svenskt namn till sin lillasyster.
När tiden var inne åkte jag med Linnea till Södersjukhuset i Stockholm. Jag sov ingenting den natten, orolig och förväntansfull. Jag undrade hur min lilla Linnea hade det, och om det verkligen skulle bli en flicka. Tidigt på morgonen ringde jag förlossningen och fick höra att vi fått en son på 3 200 gram och 54 cm.
Jag trodde först att de sagt fel. Det måste ha blivit något misstag, vi skulle ju få en flicka. Men nej, det var ingen miss. Det blev faktiskt ännu en pojke. Ingen av oss hade väntat sig det. Alla var helt säkra på att det skulle bli en dotter. Och fortfarande undrade jag: hur kunde barnmorskan göra en sådan miss på ultraljudet?
När jag fick prata med Linnea frågade jag henne:
Har du varit otrogen med grannen egentligen?
Vad pratar du om? Skojar du?! Skulle vi inte få en flicka? Är du tokig! sa Linnea, som blev både ledsen och arg och la på.
Några dagar senare åkte jag till sjukhuset och hämtade hem Linnea och vår son. Hemma vecklade Linnea ut filten och där låg vår lilla, ömtåliga pojke, i behov av all vår kärlek. Jag kände omedelbart att jag älskade honom. Fyra och ett halvt år gick, och vår tredje son som vi kallade Mattis lärde jag cykla sparkcykel. Mattis liknade mig inte alls. Han var till utseendet mer lik Linnea, medan de två äldre pojkarna såg ut som kopior av mig.
Men så en dag hörde jag tanterna nere vid porten på innergården prata om att Mattis inte var det minsta lik mig.
Har ni sett att Mattis är precis lik Fredrik i trappuppgång tre?
Det där tog faktiskt hårt. Jag gick hem till Linnea och frågade rakt ut vem som egentligen var pappa till Mattis.
Inte du också! Hur kan du tro något sådant om mig? Hur kan du misstänka mig för otrohet? Det är rent vansinne!
Jag vill bara veta sanningen! Fredrik skjutsade hem dig en gång från jobbet
Ja, jag var redan gravid då! Jag mådde illa och bar två tunga matkassar. Fredrik frågade om jag ville ha skjuts. Är det ett brott?
Nej, men Mattis är ändå inte lik mig på en fläck!
Vi hade ett stort gräl. Linnea blev riktigt arg på mig. Till slut bestämde jag mig för att kräva ett DNA-test. Linnea vägrade först, men efter två veckor gick hon ändå med på det och sa att nu tänkte hon faktiskt skilja sig från mig efteråt. Jag förstod att hon egentligen bara var väldigt ledsen och arg, men vi bestämde oss till sist för att göra testet.
En dag när jag skulle slänga soporna ute i soprummet såg jag Fredrik stå där. Han var 35 år och hade aldrig varit gift. Jag granskade honom noga för att se om han och Mattis hade några likheter, men jag såg ingenting.
Jag gick hem, satte mig i köket och funderade. Mattis kom fram till mig, satte sig i mitt knä, kramade mig och började berätta något. Plötsligt fylldes jag av ett lugn. Vad höll jag egentligen på med? Inga tester behövs. Det där var min son, det kände jag i hela hjärtat. Jag lyfte upp Mattis och gick in till Linnea i sovrummet.
Vi struntar i testen!
Vad menar du nu? Jag var ju nästan inställd på att göra testet för att du skulle få sinnesro, så du skulle vara säker på att jag inte varit otrogen!
Det tog en hel vecka av böner och ursäkter innan Linnea till sist förlät mig för att jag misstrott henne. Barnen växte upp. Vår äldste son gifte sig, och hans fru blev snabbt gravid. Snart blev Linnea och jag morföräldrar jag för första gången farfar till en liten flicka.
Jag blev rörd och glad. Äntligen skulle jag få skämma bort en liten flicka mitt barnbarn och jag visste att jag skulle älska henne lika mycket som jag nu älskar alla mina tre söner.
