Så här är det att jag inte har några minnen av min pappa. Jag vet bara från min mammas berättelser att allt var bra innan jag kom till världen. Pappa stöttade mamma och hjälpte henne. Men han bodde med oss mindre än ett år. Så fort mamma födde mig, försvann han. Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden, så mamma visste inte vart hon skulle söka efter pappa. Inte ens på hans jobb visste de var han befann sig. Det var en svår tid för mamma.
Hon fick tag på ett jobb. Eftersom hon inte hade någon att lämna mig hos, tog hon mig med överallt. Jag minns tydligt hur kallt det var i lokalen där mamma arbetade. Därför var jag ofta sjuk. Senare började jag på förskolan, och under tiden fick mamma ett nytt jobb som städerska.
Vi hade knappt några pengar, men jag såg hur mycket mamma kämpade. Hon gjorde allt för mig. Efter det pappa gjorde bestämde hon sig för att leva för min skull. Jag tog studenten och läste på universitetet. Jag fick ett jobb och nu hjälper jag mamma. Jag gör allt för att hon ska känna sig lite mindre orolig. Alla dessa år har vi inte hört något från pappa. Han har aldrig frågat hur jag har det.
Men en dag hörde jag någon knacka på dörren. Mamma gick och öppnade, och jag hörde en mansröst. Jag gick ut och såg en gammal man med käpp. Mamma vände sig mot mig och sade att det var min pappa.
Han grät och bad om ursäkt. Han sade att han varit ung och dum. Han var rädd för ansvar. Under alla dessa år hade pappa bott här i Stockholm, med en annan familj och en dotter, lite yngre än mig. Men senare började pappa dricka och hans andra fru kastade ut honom. Nu, när han blivit gammal, är det ingen som vill ha honom längre. Hans dotter vill inte låta honom bo hemma. Hans sista hopp är hos mig och mamma. Och jag vet inte vad jag ska göra.
Å ena sidan är det min pappa, jag har väntat på honom så länge. Men å andra sidan lämnade han oss och dök upp först när han behövde hjälp. Mest synd tycker jag om mamma, jag vill inte att hon ska behöva oroa sig. Mamma har lagt ner så mycket kraft och hälsa på att lära sig leva själv, och så kommer han tillbaka. Jag sade att jag behöver tid att tänka. Mamma är tyst, säger bara att det måste vara mitt beslut.
Jag har lärt mig att livet ibland ställer oss inför beslut där hjärtat och förnuftet drar åt olika håll. Det viktigaste är att lyssna på sig själv, och alltid värna om dem som stått vid ens sida.
