Jag mötte nyligen en flicka som vid första ögonkastet såg ut att vara sagolikt vacker, nästan som någon ur en dröm som glider genom Sundsvalls dimmiga gator. Vi brukade vandra tillsammans längs strandpromenaden, tog bilen ut till de tysta granarna i Höga Kusten, gick på kaféer där kaffedoften blandade sig med doft av kanelbullar och lät filmduken glittra över vårt ansikte på biosalongernas röda stolar. Men det räckte inte för mig. Jag började känna att jag ville se min väninna hela tiden, bortom bara våra möten. Så utan att tveka, friade jag till henne, mitt i ett märkligt samtal om tågstationer som rörde sig baklänges. Varför vänta? Vi älskade ju varandra och alla timmars gemenskap kändes som om vi redan delade samma livsluft.
Vi flyttade ihop snabbt, våra möbler virvlade sig själva in i en tvåa i Skellefteå, men min mamma var direkt skeptisk mot Linnea sa det rakt ut med ögon som plötsligt blev lika kalla som en vintermorgon i Norrland. Linnea vägrade bo med mamma, trots att jag fantiserade om att leva som en stor familj där vi delade köttbullarna vid bordet. Min idé om att vi skulle ha ena rummet och mamma det andra fanns knappt i Linneas värld. Hon pressade på att vi istället skulle bo i hennes studentkorridor där dörrarna vaggade som trötta båtar i en sömnig hamn.
Korridoren var som en surrealistisk plats där någon blandat ihop alla hem jag någonsin drömt om. De gemensamma badrummen och slamriga duscharna fick mig att vilja gömma mig bakom gardiner av skam. Jag klarade knappt av att tvätta mig då de drömlika silverfiskarna kröp längs kaklet och viskade hemligheter från golvnivå. Linnea ryckte bara på axlarna och sa att de aldrig ätit någon och att jag överdrev hennes röst lät som vindens sus i björkarna. Smutsen satt i väggarna och jag snubblade mentalt över kaoset. I rummet bredvid grälade ett par oupphörligt, en evig svensk konflikt där tystnad aldrig fanns.
På andra sidan bodde en familj med en dotter, Elsa, som grät och skrek i skuggorna av kvällen tills ingen kunde sova som om hennes drömförtjusta skratt dränkte nattens lugn. En natt drack en granne för mycket, började slåss med sina egna tankar och jag försökte lugna honom, ett försök som gjorde att han sedan försökte dra in mig i sina drömmars krig. Min vilja att stanna där smälte som istappar i april. Jag bad då Linnea hyra en egen lägenhet.
Men hon nekar det. Hon säger att hon är glad i den här korridoren, i den märkliga gemenskapen där ingen riktigt vet om de är vakna eller drömmer. Om vi skulle bo i en riktig lägenhet, ja, men hyran är orimlig hela min lön, nästan 16 000 kronor, skulle gå till hyra och några räkmackor skulle det aldrig bli råd till. Mamma föreslog att jag kunde bo hos henne igen och lovade att inte bry sig om våra rutiner, men Linnea vägrade att ens lyssna på tanken.
Nu börjar hon tala om barn som om ett barn skulle rädda oss från surrealismens grepp. Jag önskar själv att bli pappa, men tanken på att uppfostra ett barn bland grälande grannar och nattliga skrik gör att hela drömmen om moderskap spricker likt frusna sjöar i mars. Skilsmässa slinker in i mina tankar, inte på grund av att jag inte älskar Linnea, utan på grund av den drömlika misären i vårt boende.
Jag vill så gärna att vårt framtida barn ska växa upp i ett hem där det luktar nybakat bröd och björkskog. Jag vet inte hur länge jag står ut. Min själ är redan lika sliten som vinterjackan mamma försökte sy om. Linnea vägrar kompromissa, och korridoren snurrar tyst vidare i sin eviga, drömlika logik.
