Jag minns hur det var, åren har gått sedan dess, men ibland kommer minnet tillbaka tydligt, som en gammal vind genom ett öppet fönster i en lägenhet på Södermalm. Jag levde tillsammans med en man, Erik Lundgren, som alltid hävdade att pengar bara var “låg energi”.
Vi hade varit tillsammans nästan två år, och fram till tre månader innan allt förändrades, var tillvaron vardaglig och rymde inga större bekymmer. Erik höll sig med jobb, bidrog till hushållet och rutinerna var fasta. Men en dag kom han hem och sade att han upplevt ett “andligt uppvaknande” arbetet hans passade inte längre det öde han såg framför sig. Redan veckan därpå sade han upp sig från sitt jobb på kontoret.
Först stöttade jag honom. Han behövde tid, sade han, för att hitta tillbaka till sig själv. Trött på samhällets ekorrhjul ville han leva mer i “närvaro”. Själv fortsatte jag som vanligt. Jag steg upp i gryningen och tog tunnelbanan till arbetet, kom hem trött om kvällarna. Under tiden stannade Erik hemma han mediterade, lyssnade på självhjälpspoddar och tände rökelser som doftade tall och lavendel. Han påstod att han “läkte”.
Två veckor gick utan att han bidrog med en krona till hyran. När jag frågade honom svarade han att jag inte skulle oroa mig universum ordnar alltid allt. I själva verket var det jag som var hans universum. Plötsligt stod jag ensam för mat, hyran, SL-kortet och räkningarna. Erik åt, använde el och internet, duschade varmt men sa att han inte trodde på räkningar, att det höll honom fast i rädsla.
En kväll kom jag hem, helt slut efter jobbet, och fann honom liggande på soffan med hörlurar, lyssnandes på någon inspelning om inre rikedom. Jag sa att vi måste prata om pengarna. Han menade att jag levde i “bristtänk”, att min stress drog till sig dåliga vibrationer och att jag borde släppa kontrollen. Jag blev förbannad. För mig handlade det inte om kontroll utan om ansvar. Erik gav mig en blick av ömklig förståelse och sade att jag ännu inte “vaknat”.
Han lovade gång på gång att han snart skulle börja tjäna pengar på sina insikter, hålla kurser eller erbjuda vägledning, men dagarna gick och ingenting hände. Det enda som förändrades var att han allt mer började rätta mig hur jag pratade, hur jag tänkte, hur jag kände. Klagade jag på trötthet hade jag låg energi. Kom jag hem på dåligt humör var jag känslomässigt blockerad.
Det var en särskild händelse som sitter kvar. Jag kom hem, armarna fyllda av matkassar från ICA, ställde dem på bordet och bad honom hjälpa till. Han svarade att han var i djup meditation och att han inte kunde bryta sin energi. Jag teg, och medan jag ensam lastade in matvarorna i skåpen slog mig tanken att jag inte längre hade en partner, utan en vuxen man som vägrade ta ansvar för sitt liv.
Nyligen bad jag honom söka ett jobb vad som helst. Han svarade att han aldrig igen skulle “underkasta” sig något som gjorde honom sjuk. Att jag, som medveten partner, borde förstå och stötta honom. Jag sade att en sak är att stötta, en annan är att försörja någon som inget gör. Han kände sig kränkt och menade att jag inte trodde på honom.
Fortfarande idag, när minnet av den tiden gör sig påmind, ser jag mig själv kämpa på med heltidsjobb, betala allt och undra hur det blev så här när övergick jag från att vara flickvän till att finansiera någons andliga praktik i mitt eget hem? Jag vet inte om jag var hans partner eller en slags beskyddare för hans själ. Det enda jag visste var att jag var trött, och hur många doftpinnar jag än tände så betalade de aldrig några räkningar.
Vad borde jag ha gjort?
