Jag har aldrig sökt efter mitt första kärlekjag är ju ändå 62 år… Men när en av mina elever ville intervjua mig hände det något oväntat: jag fick veta att han letat efter mig i hela 40 år! Men det visade sig bara vara en försmak… Efter ett tag grävde jag fram hans rätta förflutna, och han tappade talförmågan helt…
Jag är alltså 62 år gammal och har i nästan fyrtio år lärt ut litteratur på ett gymnasium i Uppsala. Livet rullar på som vanligt: rastvakter i korridorerna, Shakespeare, ljummet kaffe och uppsatser att rätta i högar så höga att de riskerar att kväva mig en vacker dag.
Varje december får mina elever ett projekt: Intervjua en äldre person om deras starkaste minne från julen. Det är en tradition som de hatar lika mycket som kall ärtsoppa.
Men i år kom den tysta Matilda fram till mig efter lektionen och frågade: Fröken Ingrid, får jag intervjua dig? Hon höll fast uppgiften i handen med en så allvarlig min att jag undrade om det handlade om statskuppen.
Jag skrattade och sa: Men gulle dig, mina minnen är så tråkiga att du kommer somna innan jag hunnit börja. Ta min farmor, eller grannen, eller någon som varit med om något spännande!
Men Matilda stod på sig: Nej, jag vill verkligen intervjua just dig. Hennes envisa blick sa att jag inte hade något att säga till om i frågan.
Till slut gav jag upp: Okej, imorgon efter lektionen då. Men bara om du lovar att inte fråga mig om fruktkakan, för den kommer jag att såga. Hon log finurligt: Avtalet gäller.
Nostalgi, jul och gamla kärlekssår
Dagen därpå satt hon framför mig i ett nästan öde klassrum och vippade på stolen med anteckningsblocket öppet.
Hon började: Hur firade du jul som barn, fröken Ingrid?
Jag berättade om den sjunkande fruktkakan, om hur min pappa satte på julskivan för hundrade gången, och året då vår julgran lutade så mycket att vi trodde den gett upp på livet.
Kan jag få ställa en mer personlig fråga?
När hon ville veta om jag haft någon julromans, kände jag hur en gammal sårskorpa sprack upp.
Med honom… Han hette Lennart. Vi var unga, obetydliga och hade storslagna drömmar om allt (utom det som sen hände).
40 års letande
Några dagar senare dök Matilda upp, flushig av upprymdhet och viftade med mobilen. Fröken Ingrid, jag tror att jag har hittat honom!
Jag fnös: Vem har du hittat nu?
Hon kunde inte hålla sig, visade ett inlägg där det stod: Söker efter flickan jag älskat i 40 år. Mitt hjärta tog ett glädjeskutt.
Och där var denbilden av mig som 17-åring, i blå kappa och med mitt charmigt sneda framtand.
Vill du att jag skriver till honom? pep hon förväntansfullt. Jag blev stum.
När jag hörde att Matilda var beredd att knyta kontakt, sköljde en osannolik blandning av glädje, rädsla och nostalgi över mig. Tänk att han sökt efter mig, år efter år efter år!
Efter lite SMSande kom vi överens om att ses på ett fik nere vid Stora Torget. Jag valde precis så bekväma och färgglada kläder som passade min personlighet (och min app-ålder).
Mötet som förändrade allt
När jag såg honom var han förstås förändrad, men ögonen var fortfarande samma varma hasselnötsbruna som förr. Ingrid sa han, och plötsligt var allt som ett enda långt försenat återseende.
Vi pratade oss tillbaka genom åren, delade historier om jobbiga chefer, misslyckade saffransbullar och livsöden som tagit oväntade vändningar. Men ingen av oss hade egentligen släppt taget om den andra.
Du har alltid varit speciell för migalldeles oavsett julgranens lutning, sa Lennart.
I det ögonblicket insåg jag att livet faktiskt kan börja om. Vi fick aldrig chansen då, men nu fick vi plötsligt möjligheten att skriva vår egen historia, på vårt eget sätt.
Slutklämmen
Trots svidande erfarenheter och små livskriser lärde mötet med Lennart mig att hoppet finns kvar, även i en tid när kaffet blivit koffeinfritt. Är inte det själva grejen med livetatt någonstans, någon gång, kunna börja om? Nu är jag redo för framtiden och nyfiken på vad som väntar där, kanske till och med ett par lyckade lussebullar och nya, varma kapitel i livet.
