Jag minns en berättelse jag en gång läste om en ensamstående mamma här i Sverige. Hon skrev att hon inte visste vad hon skulle göra eller såg någon utväg. När jag läste hennes ord ville jag dela min egen historia, inte för att döma, utan för att livet förändras när man har barn och det inte längre går att bara sitta och vänta på att pengar ska ramla ner från himlen. Ingen gav mig någonsin något gratis. Allt har jag kämpat för själv.
Jag lämnade mitt barndomshem redan som sextonåring. Ung och envis, trodde jag att jag var vuxen nog, och tänkte att livet med min dåvarande pojkvän skulle bli bättre än hemma. Vi flyttade in i en liten etta i en förort till Göteborg köket och vardagsrummet satt ihop, sovalkoven avskild med en tunn vägg, och badrummet låg i en separat byggnad på gården. Lyx var det inte, men det var vårt eget. Två år senare, strax efter att jag fyllt arton, blev jag gravid med mitt första barn. I början gick allt som det skulle. Han körde taxi, pengarna räckte till mat och hyran. Vi hade inget överflöd, men vi behövde inte gå hungriga heller.
När min son var på väg att fylla ett år började jag märka att han kom hem med allt mindre pengar. Det var alltid nya ursäkter dåliga tider, fler konkurrenter, bilen krånglade. Jag ville tro på honom. Sedan blev jag gravid igen den här gången med min dotter. I fjärde månaden lämnade han oss. Utan ett ord, utan förvarning. En dag drog han bara på sig några kläder och gick till en annan kvinna.
Det värsta var inte att han bara stack. Det värsta var allt prat efteråt grannarna, släkten, folk från området. De hade sett honom med henne i månader, att hon väntat på honom i kvarteret, att han ofta sov hos henne. Ingen sa ett ord medan vi fortfarande var tillsammans. Jag fick veta allt först när jag stod där ensam, höggravid och med ett litet barn i famnen.
Han försvann helt ur våra liv. Frågade aldrig efter barnen. Bidrog inte ens till blöjor. Jag minns hur jag sjönk ner på köksgolvet och grät hela dagen. Kylskåpet nästan tomt, mjölken på väg att ta slut, ett till barn i magen, hyran snart förfallen, inga kläder eller säng till det nya barnet. Jag grät. Men nästa morgon reste jag mig och lovade mig själv att jag inte kunde bli sittande så här.
Jag började där i den lilla lägenheten. Bad affären om kredit på mat. Bakade geléer, efterrätter i portionsglas, småkakor. Fotade med mobilen och la upp på mina WhatsApp-statusar och Instagram. Jag ljög aldrig. Skrev helt ärligt: Säljer efterrätter för att köpa blöjor och mjölk åt barnen. Folk började handla. Vissa av medlidande, andra för att de tyckte om det jag gjorde. Med de pengarna handlade jag mat, la undan till hyran och fick ihop till det viktigaste.
Så småningom började jag även laga lunchlådor på beställning kokt potatis, ärtsoppa, kycklinggryta, köttbullar. En man i området hjälpte till att köra ut maten på sin moped mot betalning. Varje morgon gick jag upp vid fem och började laga mat, med min stora mage och min lille son runt benen. Det fanns dagar när jag var så utmattad att jag satte mig ner på en stol och grät tyst. Men nästa dag stod jag i köket igen.
Jag sparade krona för krona. När förlossningen närmade sig ringde min mamma och bad mig komma hem till dem. Du ska inte vara själv. Min dotter föddes där. Sedan dess har mina föräldrar varit min största trygghet. De försörjer mig inte, men de hjälper mig hålla huvudet uppe, passar barnen när jag har beställningar.
Nu är min son sex år. Min dotter växer så det knakar. Tillsammans med min mamma har vi byggt upp en liten cateringverksamhet. Ingen stor firma, men vi hyr en liten lokal där vi bakar tårtor till kalas, gör dessertbord och tar emot beställningar till olika tillställningar. Vi är inte rika, men jag går aldrig och lägger mig hungrig eller med ångest över vad barnen ska få nästa dag.
Jag vet hur ont det gör när en man lämnar en kvinna med små barn. Det är orättvist. Men jag vet också att ingen kommer och räddar en. Ingen kom och räddade mig. När du har barn har du inte råd att ge upp.
