Jag lärde känna min “väninna” under en kurs jag gick för att kunna söka jobb på ett mycket prestigefyllt företag i Stockholm. Ärligt talat hade jag svårt att hänga med på vissa delar av kursmaterialet och hon hjälpte mig mycket. Vi gick klart kursen, höll kontakten efteråt och hon fortsatte att bo hemma och få ekonomiskt stöd från sina föräldrar, medan jag var gift och inte hade någon liknande hjälp. Jag sökte jobb, hade turen att en vän rekommenderade mig, och rekryteringsprocessen drog ut på tiden. Vi sågs några gånger, men hon ställde ofta in med ursäkten att “det blev för sent” – jag var upptagen men vi hördes ändå, tills vi blev kallade till att lämna in ansökningar och göra tester. Vid det laget jobbade jag inte längre och sparade pengar inför vissa medicinska behandlingar; hon, däremot, fick allt betalat av sina föräldrar. Hon kom in på första försöket; jag gjorde två försök till utan att lyckas. När jag bad henne om hjälp med studierna var hon alltid upptagen och försvann dessutom under december och januari. Jag fortsatte söka jobb fram till mitten av februari – en tuff period. När jag äntligen började jobba hade jag pass både vardagar och helger. I slutet av februari hörde hon av sig och ville ses i mars. Jag tvekade, för jag ville inte umgås med någon från den miljön – det sved att inte ha fått jobbet – men jag sa ja för att hon var speciell för mig. Vi skulle ses en lördag, jag var tvungen att ta ledigt från jobbet men när jag skrev till henne på fredag kväll fick jag inget svar – och inte heller på lördagen. Vi sågs inte och jag fick problem med chefen för att jag ställt in mitt skift. Min “väninna” hörde istället av sig först på måndag och sa att hon haft “familjeproblem”. Jag blev arg och svarade inte henne på tre månader. När jag senare opererade mig ringde hon av en slump. Jag berättade om operationen och att jag var känslig, men vi pratade ändå. Hon sa “Om du vill får du vila lite och så ringer jag sen och kollar hur du mår” – men hon ringde aldrig. Två månader senare ville hon träffas igen, men bara på vardagar då jag hade dyr utbildning och inte kunde ställa in. Jag tackade först tveksamt ja men avbokade sedan. Hon började ofta ringa för att fråga hur jag mådde, men det kändes som hon gjorde narr av mig. Hon ställde frågor om min familj, med pikar om mina föräldrar hade skilt sig – fast det var hennes som gjort det. Jag började bli misstänksam och drog mig undan – svarade kort eller hittade på saker. Efterhand raderade jag henne från sociala medier tills jag tog bort henne helt i mars följande år. Hon skrev till mig men jag ignorerade det. Dagen efter min födelsedag ringde hon och krävde svar – hon sa att hon alltid försökt hjälpa och förstod inte varför jag gjort så. Jag sa att jag aldrig har tid för mig själv, men tydligen tid för andra enligt mina bilder. Jag sa: “Var med andra istället.” Hon avslutade med att säga att hon bara ville hjälpa och aldrig mer skulle kontakta mig. Ärligt talat gjorde det ont. Nu känner jag att det blivit svårt att lita på folk. Hon ville att jag skulle ha det bra – men inte bättre än hon. Hon brydde sig aldrig på riktigt, trots att jag hela tiden visade omtanke. Ibland tror jag att jag var ett romantiskt intresse för henne, för hon kunde göra nedlåtande kommentarer om min partner, ville att jag skulle bjuda med honom ut eller kommenterade andra tjejers bilder. Jag var ärlig och öppen – kanske var det mitt misstag. Det gör ont att hon egentligen aldrig brydde sig och bara ville ha mig kvar. Jag trodde att vår vänskap var äkta och att vi hade mycket gemensamt, men så var det inte. Nu är det inte lätt att lita på folk. Jag önskar att jag hade fler vänner, men det är svårt.

Jag träffar min väninna under en utbildning jag går på i Stockholm, för att kunna söka jobb på ett mycket välrenommerat företag. Ärligt talat har jag svårt att förstå delar av materialet och hon hjälper mig mycket. Tiden går, vi avslutar kursen och fortsätter hålla kontakten. Hon är fortfarande ekonomiskt beroende av sina föräldrar, medan jag är gift och saknar stöd från min familj.

Jag letar jobb och har tur när en vän rekommenderar mig. Det visar sig dock vara en långdragen process. Vi ses ibland, men ofta ställer hon in i sista stund och säger att det har blivit sent. Själv är jag upptagen men försöker ändå hålla kontakten, tills vi båda blir kallade att lämna in ansökningar och gå på tester. Vid det laget har jag hunnit sluta på mitt tidigare jobb och sparar pengar till vissa dyra läkarbesök. Hon har å sin sida föräldrarna som betalar allt hon behöver.

Hon klarar testerna på första försöket, men jag blir inte antagen. Jag försöker två gånger till, men lyckas inte. Jag ber henne hjälpa mig med studierna, men hon är alltid upptagen. Sedan försvinner hon helt under december och januari. Själv fortsätter jag att söka jobb men hittar inget förrän mitten av februari det är en väldigt svår period för mig. När jag väl får jobb arbetar jag både vardagar och helger.

I slutet av februari hör hon av sig och säger att hon vill ses i mars, så vi planerar in en träff. Jag tvekar eftersom jag inte längre vill umgås med folk från den här miljön det gör ont att inte ha fått jobbet men jag går ändå med eftersom hon betyder mycket för mig. Träffen ska vara på en lördag, så jag behöver fråga chefen om ledigt. Jag skriver till henne på fredagskvällen, men får inget svar. Inte på lördagen heller. Vi ses aldrig. Jag får en tillsägelse på jobbet för den ombokade passet och väninnan dyker upp igen först på måndagen med ett WhatsApp-meddelande om att hon haft familjeproblem.

Jag blir förbannad och slutar svara henne under tre månader. Därefter opereras jag och av en slump ringer hon. Jag berättar att jag är nyopererad och känslig, men pratar ändå med henne. Hon säger:

Om du vill kan du vila lite och så ringer jag senare och kollar hur du mår.

Hon ringer aldrig igen.

Ytterligare två månader går och hon vill träffas, men bara på vardagar. Vid den tiden pluggar jag på eftermiddagar och har inte råd att missa dyra lektioner för hennes skull. Trots osäkerheten säger jag först ja, men avbokar till slut i förväg.

Sedan börjar hon ringa ibland för att höra hur jag har det, men jag känner mest att hon driver med mig. Hon ställer frågor om min familj och slänger in kommentarer om huruvida mina föräldrar har skiljt sig. Sanningen är att det är hennes föräldrar som skiljt sig inte mina. Jag märker mer av sådana kommentarer och börjar dra mig undan ger korta svar eller drar till med vita lögner.

Sakta men säkert börjar jag ta bort henne från mina sociala medier, tills jag till slut tar bort det sista kontot i mars året därpå. Hon skriver men jag ignorerar henne. Dagen efter min födelsedag ringer hon och ifrågasätter mitt beslut. Hon säger att hon alltid har försökt hjälpa mig och inte förstår varför jag gör så här mot henne. Jag svarar att jag aldrig hinner ta hand om mig själv men ändå tydligen hinner lägga upp bilder med andra. Jag säger:

Umgås med andra istället.

Hon avslutar med att säga att hon bara velat hjälpa till och nu inte kommer kontakta mig mer. Ärligt talat gör det ont. Jag känner att jag har svårare att lita på folk nu. Hon ville att jag skulle må bra, men inte bättre än henne. Hon brydde sig egentligen aldrig, trots att jag visade omtanke och närvaro för henne.

Ibland undrar jag om jag bara var ett romantiskt intresse, för hon gjorde ofta elaka kommentarer om min partner, ville att jag skulle bjuda ut honom eller kommentera bilder på andra tjejer. Jag var ärlig och öppen med henne och nog var det mitt misstag. Det gör ont eftersom hon aldrig brydde sig; hon ville bara ha mig kvar på avstånd. För mig var det äkta vänskap och jag trodde vi hade mycket gemensamt, men så var det inte. Det är inte lätt längre att lita på någon. Jag önskar att jag hade fler vänner, men det är svårt.